Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Carl Sandin

Stjärnan om sorgen efter sin bror: Jobbigt och uppslitande

Handboll Under de 1,5 år som Julia Eriksson har varit i Sävehof och spelat i elitserien har utvecklingen gått snabbt. Hon ligger i poängligans topp, vräker in mål och har skapat respekt hos internationella motståndare. Vägen ligger öppen och hon är glasklar över målsättningen: – Jag vill bli bäst i världen på min position, säger hon.

Meningen ovan kan uppfattas på olika sätt.

Allt ifrån att man tar den med en näve salt till att den kommer med samma naturliga självklarhet som Julia Eriksson uttrycker vid matbordet hemma hos föräldrarna i Gråbo.

Och det är förstås inget konstigt med det. Tror man på sig själv och jobbar stenhårt varje dag för att bli en bättre handbollsspelare så är det naturligt att man vill bli så bra som det bara går. Svårare än så är det inte.

– Sedan är det förstås en annan sak om jag lyckas. Men ambitionen måste jag ha, säger Julia Eriksson.

Som tuff, orädd och kraftfull skytt från nio meter har hon alltid gjort många mål. Men sedan hon efter grundutbildningen i Kärra kom till Sveriges bästa klubb har hennes spelstil gradvis förändrats.

– Jag har blivit smartare. Tidigare gick jag alltid direkt på mål – även om det stod tre spelare framför så skulle jag igenom. Det fungerar inte riktigt på den här nivån, jag har fått lära mig att leta lägen och våga vänta, vare sig jag har bollen eller inte. Jag vet helt enkelt mer om det jag håller på med, förklarar hon.

En del av den lärdomen tillskriver Julia Eriksson Sävehofs tränare Henrik Signell.

– Han är oerhört handbollskunnig, petig och noggrann med detaljer som tillför, utvecklar och gör en bättre. Den känslan motiverar och gör att man vill ännu mer och när den stämningen präglar hela laget så kommer även resultaten.

I dag är det dags för nästa stora utmaning – danska Midtjylland borta i Champions League.

– Att vi med det här nya, unga, oprövade laget, med en snittålder på 21,5 år, har lyckats ta oss vidare i hård internationell konkurrens tycker jag att vi ska vara stolta över. Med hårt jobb, bra sammanhållning och stor vilja har vi visat de som tvivlade på oss, i elitserien såväl som i Champions League, säger hon och fortsätter:

– Det är en tuff grupp som väntar med åtskilliga stjärnspelare. Men precis som i inledningen är det bara att ta för sig och köra på. Nu lär det åtminstone inte vara någon som underskattar oss. Mot Midtjylland har vi en bra chans och de bästa lagen kan vi utmana med en bra dag, säger hon.

Under slutet av förra året skrev Julia Eriksson på för två nya år i Sävehof, med möjlighet på ytterligare ett. Hon säger att målet är att bli proffs i någon av de större ligorna, men att hon inte har någon brådska.

– Just nu finns ingen bättre klubb för mig att utvecklas i än i Sävehof. Här finns allt, en proffsig ledning, en härlig sammanhållning och en stark vinnarkultur som gör att alla kämpar i alla lägen och drar åt samma håll. Jag är trygg i mig själv och i min roll och lär mig hela tiden. Så går allt som det ska så kommer förhoppningsvis också chansen. Då lär jag också vara redo, jag är fortfarande ung, så att hetsa fram något finns det ingen anledning till, säger hon.

I visionen finns också en dröm om en plats i A-landslaget – och förstås fler SM-guld med Partilleklubben, sitt första möjliga var hon med och tog i våras.

Fast i Julia Erikssons prissamling finns även två SM-guld från friidrotten, spjut närmare bestämt.

– Jag höll på med lite olika grejer som junior, sprang, hoppade längd och tresteg innan jag fastnade för spjut. Mitt personliga rekord på 48,22 meter är fortfarande distriktsrekord, säger hon stolt.

En kotförskjutning i ryggen satte dock stopp för fortsatt spjutkastande.

Över ett års rehabilitering följde innan hon på allvar kunde komma igång med handbollen igen, den sport som hon trots framgångarna inom friidrotten gillade mest. Så en förklaring till att Julia Eriksson har ett av elitseriens hårdaste högerskott är just hennes bakgrund som spjutkastare.

– Jag har friidrotten att tacka för mycket. Dels när det gäller kastteknik, dels när det gäller koordination av rörelser. Även explosiviteten kommer nog därifrån, som vid en plankträff där man gör ett explosivt hopp – precis som när man hoppar upp och skjuter i handboll, säger hon som med sina 182 centimetrar brukar komma högt över försvaret.

I Julia Erikssons handbollssatsning, precis som i livet i övrigt, är familjen viktig. Pappa, mamma eller något av de tre syskonen finns oftast med på hemmamatcherna och stöttar.

– Familjen går alltid först för mig, vi har en stark sammanhållning och står varandra nära säger hon, tystnar lite och fortsätter.

– Jag hade en bror till i livet. Kalle. Han dog i cancer när han var 15 år. Det var annandag jul 2007. Jag var 13 år då och det var förstås en väldigt jobbig och uppslitande tid, inte minst eftersom han hade friskförklarats och sedan blev sjuk igen. Vi stod varandra nära. Jag kan fortfarande höra hans röst, hans skratt och vet vad han skulle säga eller ha för kommentar i olika situationer.

– På så vis lever minnet ljust kvar i mig. Jag tror att om man som familj har gått igenom en sådan händelse så stärks man i sin förhållning till varandra och får perspektiv på allt runt omkring. Man vet vad som är viktigt och värdefullt, månar om varandra och tar hand om varandra. Den känslan är oerhört betydelsefull för mig.

På frågan om hon tycker att det är jobbigt att prata om Kalle så säger hon att det inte är det. Inte nu.

–Det är nästan tvärtom. Han är min bror och finns ju fortfarande för mig. Att inte prata om honom hade känts mer konstigt, säger hon.

Att spela handboll på elitnivå tar förstås stor plats i tillvaron.

Med matcher och träning – Sävehof kör dubbla pass två dagar i veckan – så blir det på sin höjd en dag ledigt. Och även om det kan vara tufft så finns det inget roligare, betonar hon. Att vara med laget, göra mål, vinna och nå framgång är värt slitet. Men någon dag tar det slut.

– Jag har faktiskt funderat på att bli polis, tror att det skulle passa mig. Men eftersom jag i dag jobbar halvid som elevassistent har jag också börjat fundera på att läsa specialpedagogik, säger hon och fortsätter:

– I mitt jobb kan jag ta med en hel del bra från handbollen – och från mig själv. Som att vara glad och positiv, ha tålamod och inte ge upp. Jag vet att man kan komma långt på ren vilja, säger Julia Eriksson.

Bild - 2

Ålder: 21.

Bor: Hos mamma och pappa, får snart sin första lägenhet.

Spelar: Handboll

Position: Vänsternia.

Klubb: IK Sävehof

Moderklubb: Kärra HF.

Aktuell: När Sävehof idag spelar i Champions League mot Midtjylland i danska Ikast.

SÅ HÄR SÄGER HON OM…

… när fel blir rätt: Vid match tar jag alltid på vänsterstrumpan på högerfoten och vice versa. Det började som ett misstag, men eftersom det gick bra fortsätter jag.

… att bröta: Ska jag ta upp en sak ur träningsväskan så åker allting upp. Är dessutom bra på att sprida grejerna. Däremot har jag koll på var de finns, även om de ligger en bit ifrån varandra.

… en spelare hon beundrar: Rumänskan Cristina Neagu. Hon är grym, där finns mycket att lära.

… en person hon gillar: Loui Sand i vårt lag. Hon är positiv och har ett stort, varmt hjärta. Världen behöver fler som hon.

Mest läst