Spionromanernas okrönte mästare John le Carré borgar alltid för viss kvalité. Du kan räkna med smarta, mångbottnade historier där trådarna knyts ihop med finess och där filosofiska och etiska frågeställningar bidrar med extra resonans till dramats klangbotten.
Tomas Alfredson lyckades för fem år sedan, i sin synnerligen genomtänkta filmatisering av le Carrés Mullvaden, utöver den intriganta handlingen dessutom filmiskt gestalta berättelsens mer poetiska kvalitéer. Det samma går tyvärr inte att säga om Vår egen förrädare, trots ett bländande vackert, ödesmättat intro och trots att vi i rask takt dras med från den ena storstaden till den andra: Moskva, Marrakech, London och därefter Paris.
Efter en balettföreställning på Bolsjojteatern, en bilfärd och en brutal avrättning hamnar vi hux flux hos makarna Perry (McGregor) och Gail (Harris) vars förhållande knakar i fogarna efter en otrohetsaffär. Han undervisar i poetik på universitetet, hon är stjärnadvokat. På en krog i Moskva, där Perry oväntat lämnas ensam, fiskas han upp av dynamiske Dima – Stellan Skarsgård på överväxel med rysk brytning och maffiatatueringar över hela kroppen.
Lättövertalade Perry bjuds med på en vräkig rysk fest med vackra kvinnor, levande djur, droger och sprit. Där ingriper han under en våldtäkt och vinner däremed Dimas förtroende. Snart spelar de tennis och minglar på Dimas dotters födelsedagsfest, en ren orgie i lyx även den. Dima som visar sig tillhöra kriminella nätverket vory v zakone fungerar i praktiken som ryska maffians meste pengatvättare. Han har också, praktiskt nog, fotografiskt sifferminne. En omorganisering och maktkamp inom det ryska brottssyndikatet har dock försatt honom och familjen i akut livsfara.
När det brittiska paret på hemresan till London stoppas på flygplatsen, och fråntas ett USB-minne Dima skickat med, tätnar intrigen. Korrupta brittiska politiker skymtar i kulisserna, medan ryska maffian satsar stor prestige på att ta sig in på den västerländska börsmarknaden.
Thrillern innehåller en del överraskande vändpunkter, men bränner aldrig riktigt till. Naomie Harris är ett bra val i rollen som skeptiker: precis lagom sval i männens annars så stereotypt hårdkokta värld. I längden är hon dock lika märkligt lättövertalad som sin man. Annars dominerar Stellan Skarsgård totalt och tillåts, likt Tony Soprano, vara den där charmige, buffflige, men hedervärda maffiabossen. Visserligen ”i sophanteringsbranschen” men ändå...med hjärtat på rätt ställe.
Brist på gestaltning, för mycket prat, för många förflyttningar och för enkla lösningar drar ner intrycket. Trots erfarna skådespelare och ett listigt manus lyfter filmen aldrig nämnvärt.
