Stefan Zweig | Amok
Stefan Zweig | Amok

Stefan Zweig | Amok

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

”Gåtfulla psykologiska ting”, säger jagberättaren i novellen Amoklöparen, ”har en direkt oroväckande makt över mig. Jag brinner av längtan att komma okända sammanhang på spåren, och egendomliga människor kan genom sin blotta närvaro väcka en sådan kunskapstörst att den inte är mindre än en kvinnas habegär.” Det han säger om sig själv skulle lika gärna kunna sägas om personerna i de övriga fyra novellerna i samlingen, tänker den pressade recensenten, som kanske är alltför angelägen att hitta likheter, slutsatser och sammanfattningar när han egentligen borde leta efter något helt annat.

Men vad? Zweig är mycket känslig för människolivets tragik, ändå lämnar de dramatiska händelserna inga stora svallvågor efter sig, som om det inte fanns så mycket mer att upptäcka.

ANNONS

I novellen Känslornas irrvägar blir en student besatt av sin professor. Professorn i engelsk litteraturhistoria är den ende som får undervisningen att leva, men han är en gåta: ibland entusiasmerande, ibland hånfullt avvisande, ibland skygg. Studenten reagerar på samma sätt som berättaren i Amoklöparen. Han vill veta. Och det får han, till sist.

Tjugofyra timmar i en kvinnas liv är samma typ av historia fast från andra hållet: där ligger fokus inte på den som vill veta, utan på den som har behov att bekänna. En skandal på ett hotell på Rivieran leder till att en mycket respektabel dam söker upp novellens huvudperson för att få berätta om en lika omvälvande händelse i hennes eget liv, ett dygn som hon aldrig har sagt ett ord om till någon.

Egendomliga människor finns det även i Schacknovell. En oslagbar världsmästare i schack hamnar på samma fartyg som en man som är märkt av den långa tid han tillbringade i Gestapos isoleringscell. Det enda som hjälpte honom att överleva mentalt var en stulen bok om schack. De möts vid schackbrädet, omgivna av en liten skara passagerare som hejar på den före detta fången. Men hur är det – föddes en okänd mästare när han spelade fantasischack mot sig själv i cellen, eller blev han vansinnig?

ANNONS

Det är som om någonting i vår tid gör att vi söker oss tillbaka till mellankrigstiden, till Wien, till hela det urbana Östeuropa som andra världskriget gjorde slut på. Världen av igår, österrikaren Zweigs självbiografiska bok om det samhälle som gick under, återutgavs på svenska 2011. Den som vill läsa mer från den här tiden kan också leta upp Joseph Roth, Egon Erwin Kisch, Robert Musil och kanske rentav den monomant elake Karl Kraus.

Schacknovell var det sista Zweig skrev före självmordet 1942; de övriga novellerna i samlingen är från 1920-talet. Hans personer hetsas av ångest, åtrå eller förtvivlan på ett sätt som snarare får mig att associera till 1890-tal, romantik och dekadens. Han skildrar människor som pressas in i – eller längtar efter – extrema känslotillstånd. De hämmas av strikta konventioner ”medan nere i källarvalven, i hjärtats underjordiska gångar och kloaker lidelsens farliga rovdjur fosforescerande smyger omkring, parar sig och sliter sönder varandra.”

Zweig har en ganska ordrik stil som ibland ligger som ett vaddtäcke runt den smärta han siktar mot. Mest berör han mig i en novell där det knappt händer någonting alls: Kvinnan och landskapet. Det är hett. Jagberättaren, människorna, hela naturen törstar efter regn. Så händer det. Det ska bli storm. Åskmolnen samlas. Men efter några tunga droppar uteblir skyfallet, molnen upplöses. Där, i skildringen av förväntan och besvikelse, lever hans text.

ANNONS
ANNONS