Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Stefan Edman: Varför så tyst om tillväxtmyten?

Det är skamligt tyst om den snabbt växande ekologiska skuldkrisen. Medan det finansiella kreditdramat får hur stort utrymme som helst i media och politik. Vår planet klarar inte hur stor tillväxt som helst, skriver Stefan Edman i veckans gästkrönika.

Det är underbart att nojsa med snart treårige Ludde och hans lillebror Wille, nio månader. Morfar blir som barn på nytt. Mitt i leken händer det att jag stannar upp och funderar över hur världen ser ut när dessa grabbar själva har barnbarn, så där kring år 2060.

Mycket tyder på att jordens folkökning då har stabiliserats på nivån nio miljarder. För att alla dessa människor skall kunna njuta samma materiella välfärd som OECD-länderna antas uppnå behöver världsekonomin femtondubblas. Vilket i så fall skulle betyda att den blivit cirka sjuttiofem gånger större på hundra år.

Men skulle planeten jorden verkligen palla för en sådan enorm tillväxtökning? Vi kan ana svaret om vi tittar tillbaka på tiden från 1950 till idag. Under den perioden har ekonomin femdubblats. Samtidigt är 60 procent av jordens ekosystemtjänster nu allvarligt överutnyttjade, med nedsatt förmåga att absorbera eller återcirkulera restprodukterna/soporna från våra samhällen. Vi talar om sötvatten, åkrar, kusthav, skogar.

Det är skamligt tyst om denna snabbt växande ekologiska skuldkris. Medan det finansiella kreditdramat får hur stort utrymme som helst i media och politik. Varför är det så? Bägge beror ju på överkonsumtion, bägge måste saneras snarast om inte kommande generationer skall drabbas hårt av vår girighet och kortsiktiga vinstintresse.

En förklaring är att inte ens alla akademiskt skolade människor vill tro på talet om begynnande knapphet på välfärdens nyckelråvaror. De har sannolikt missat kalkylen som visar att om hela världen konsumerade resurser i bara halva USA:s takt skulle t ex tillgången på koppar, zink, krom, tenn och andra strategiska mineraler ta slut inom fyrtio år.

En annan orsak till det seglivade mantrat om snabb evig tillväxt beror på att vi hoppas att ny, smart teknik skall frikoppla BNP från ökande resursanvändning. Förvisso har koldioxidutsläppen, räknat per BNP-enhet, i snitt minskat från 1 kg per dollar år 1980 till 770 gram per dollar 2006, det vill säga med 25 procent på 25 år. Det är löftesrikt. Men problemet är ju att själva BNP-tillväxten fortfarande ökar betydligt snabbare än resurseffektiviseringen. Vilket resulterat i att de globala utsläppen av fossil koldioxid sedan 1990 istället vuxit med 40 procent!

Ett tredje skäl till bristen på tillväxtkritik är att det ju ännu knappast finns några realistiska alternativ. Vårt marknadssystem bygger på att hjulen snurrar; om inte drabbas samhället av sjunkande sysselsättning, sämre åldringsvård och annat elände. Så vad göra?

Första steget vore att alla opinionsbildare läste boken Välfärd utan tillväxt av Tim Jackson, chefekonom i den brittiska regeringens Hållbarhetskommission. Titeln är dock en smula missvisande, Jackson pläderar inte för nolltillväxt utan för en omdefiniering av vad välstånd egentligen är. Kommissionen uppmanar sin regering att mycket mer noggrant skilja mellan det slags ekonomisk tillväxt som är förenlig med en övergång till ett verkligt hållbart samhälle och det slag som absolut inte är det.

I väntan på en liknande svensk studie uppmanar jag våra ledande politiker, företagsledare, kulturdebattörer och ledarskribenter att granska myten om den eviga tillväxten.

Bild - 1
Mest läst