Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Stefan Edman: Ta in världen i valrörelsen!

Ledarkrönika Läste ni Mona Sahlins debattartikel i en av huvudstadstidningarna igår? Jag gjorde det. Inte ett ord, inte en stavelse om miljö, hållbar utveckling, global solidaritet. Och ändå är temat Monas dröm om Sverige som möjligheternas land, skriver Stefan Edman i sin gästkrönika.

I dag, 21 augusti, har mänskligheten förbrukat den mängd resurser som planeten jorden producerar under hela 2010. Ekologiska tjänster som är resultatet av naturens förmåga till vattenrening, återbeskogning, livsmedelsproduktion, pollination.

Hur vet vi det? Jo, det har forskarna i Global footprint network räknat ut. En organisation som vill få oss och politikerna att diskutera vår ohållbara livsstil – och ändra den.

Kalkylen betyder att vi fram till årsskiftet egentligen intecknar framtida resurser. På marknadens språk: Vi kommer i fyra månader att knapra på kapitalet istället för på bara räntan av våra samlade tillgångar. Som om vi ständigt ginge till banken och tog ut besparingarna.

Det är ju föga smart. Det är farligt. Och osolidariskt med barn och barnbarn eftersom det ackumulerar en skuld som de i sinom tid får betala.

Är då detta en alltför svår fråga för den svenska valrörelsen? För Reinfeldt, Sahlin och de andra frustande vallokomotiven?

Knappast. Ni minns väl hösten 2007 när klimatboomen slog till i Sverige, efter Al Gores film och Sternrapporten om kostnaden för att hejda den globala uppvärmningen. Nästan varenda människa begrep snabbt vad det handlar om. Många blev ängsliga. En majoritet rankade klimatet som den allra viktigaste samhällsfrågan. Och TV-sofforna bågnade av självutnämnda experter, ja, till och med kvällspressen skrev spaltmil.

Vart tog all denna energi vägen? Denna gröna medvetenhet om vad som krävs av oss – och de goda vinster en omställning till hållbar utveckling skulle ge, både för plånboken och miljön.

Och vart tar den stora världen vägen i valrörelsen? Med 6 miljoner i akut nöd i Pakistan, med extrema värmeböljor, översvämningar, flyktingströmmar. Visst är det skandalöst stumt! Om man undantar diskussionen där vänstern – som tidigare slogs för internationell solidaritet - vill hämta hem de svenska soldaterna från talibanernas och det potentiella kvinnoförtryckets Afghanistan så fort som möjligt.

Jag säger inte att pensionärsskatt, hbt, skolan och jobben är oviktiga frågor. Icke alls. Jag vet att valet skall och måste handla om dem. Men jag är bedrövad över att ingen av våra politiska ledare tycks vilja ge oss en sammanhängande berättelse och en praktisk-politisk vision av hur de vill se Sveriges roll i världen. Och hur den rollen hänger ihop med det som är vardag här hemma.

Läste ni Mona Sahlins debattartikel i en av huvudstadstidningarna igår? Jag gjorde det. Inte ett ord, inte en stavelse om miljö, hållbar utveckling, global solidaritet. Och ändå är temat Monas dröm om Sverige som möjligheternas land.

Risken för fördumning i den hårdnande jakten på röster är uppenbar. Alltså: Jag tror att våra partiledare och deras så kallade strateger djupt underskattar svenska folkets beredskap att diskutera de stora globala välfärdsfrågorna. Visst, så har det väl kanske alltid varit. Jag minns själv hur jag som Göran Perssons nära medarbetare förgäves försökte få honom att prata mycket miljö inför valen 2002 och 2006; han var ju det gröna folkhemmets inspiratör och tillskyndare.

Men loppet är ingalunda kört, det är fyra veckor kvar. Så ligg på din partiledare och kräv en globalisering av valrörelsen 2010!

Bild
Mest läst