Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Tidigare ansvarade staten via Riksbanken för kontantförsörjningen, men ansvaret togs bort efter ett avregleringsbeslut 2005. Den förra regeringen tycktes dock ha haft på känn att något gick snett, skriver debattören.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Staten måste ta tillbaka ansvaret för kontanterna

    Bankerna lobbar hårt för att få bort kontanterna från samhället och har kommit en bra bit på väg dessutom. Men frågan är alldeles för viktig för att lämnas i händerna till privata aktörer, skriver Björn Eriksson, före detta rikspolischef.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Det är dags att staten åter tar över ansvaret för att säkra människors rätt att använda kontanter. Vår nye finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund bör prioritera frågan genom att komplettera det haltande kontanthanteringsdirektivet som lades fram i september.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I dagarna släpptes bankernas rapporter för kvartal tre och återigen hör vi om deras storvinster. Swedbank gjorde exempelvis en rekordvinst på närmare sex miljarder kronor. Men det räcker inte, menar vd Michael Wolf. Kostnader måste kapas så att banken kan bli ännu lönsammare och därför ska 600 till 800 personer bort.

     

    Ett led i strategin att kapa kostnader är att fasa ut kontanterna, en fråga som folkliga Swedbank ligger i bräschen att driva, trots vanliga människors protester. Försvinner kontanterna kan personal friställas när jobbet i stället outsourcas på kunderna själva. Bland annat därför monteras kassaservicen successivt ned i hela landet. Bara tio procent av Swedbanks kontor hanterar i dag kontanter. Vad kunderna tycker är uppenbarligen inte intressant så länge det inte påverkar bankens vinst.

    Lönsamma kortbetalningar 

    Det är inte bara Swedbank som driver frågan om det kontantlösa samhället, utan också Nordea, SEB, Danske Bank tillsammans med kortföretagen Mastercard och Visa. Som privata företag agerar de utifrån givna förutsättningar för att maximera sin vinst, och kortbetalningar är helt enkelt väldigt lönsamma.

     

    Utfasningen av kontanterna sker också på andra intrikata sätt, bland annat genom bankernas prissättning av kontanter. Via det gemensamägda bolaget Bankernas Depå AB, BDB, kan priset på sedelbuntar sättas helt godtyckligt på en monopolmarknad och därmed kan bankerna styra betalflödena från kontanter till kort. Kontanthantering för privatpersoner får bankerna till sin besvikelse inte avgiftsbelägga.

     

    Ensidig retorik

    Arbetet för ett kontantfritt samhälle har hittills varit framgångsrikt. I retoriken talar bankerna om miljöhänsyn, minskad rånrisk och lägre samhällskostnader, men man talar ingenting om de stora utmaningar som ett kontantlöst samhälle skulle föra med sig, sådana som rör människors integritet, glesbygdens överlevnad, samhällets sårbarhet och en allt mer sofistikerad internetbrottslighet.

    I dagarna har exempelvis näringslivstoppar utsatts för mångmiljonbedrägerier hos Skatteverket, Avanza Bank och SBAB via e-legitimationer från Telia, som nu har fått spärra sin service och fått se viktiga kunder lämna tjänsten. Vi minns Bråvallafestivalen i somras som skulle vara kontantfri, men som urartade till ett kaos när betalsystemet inte fungerade.

    Hur ska personer med nedsatt funktionsförmåga, datorovana och svaga grupper som står utanför banksystemet klara sig? Vad händer med människors integritet när precis alla transaktioner blir spårbara? Och hur många miljoner kronor i form av lyckade kontobedrägerier döljer sig bakom bankernas hemliga ersättningar till kunder? Bara för att ta några frågor ur högen som först måste klaras ut innan bankernas utopi blir verklighet.

     

    Det är därför anmärkningsvärt att en så komplex fråga som kontanternas vara eller inte vara har lämnats helt i storbankernas händer.

     

    Avregleringsbeslut gick snett

    Tidigare ansvarade staten via Riksbanken för kontantförsörjningen, men ansvaret togs bort efter ett avregleringsbeslut 2005. Den förra regeringen tycktes dock ha haft på känn att något gick snett och man tillsatte en kontanthanteringsutredning för att undersöka avregleringens effekter.

    Utredningen, som blev klar i september, kom som väntat fram till att Riksbanken åter bör ta på sig ansvaret för kontanthanteringen. Men bara för själva kontanthanteringskedjan, alltså för aktörerna som har hand om själva transporten och lagringen av kontanter – inte för själva kontantförsörjningen. I utredningsdirektivet står nämligen explicit att uppdraget inte omfattar att se över allmänhetens tillgång till kontanter eller dess möjligheter att använda sig av kontanter i samhället.

     

    Att tillsätta en utredning om kontanthantering och samtidigt utelämna den viktigaste frågan i sammanhanget är märkligt. Kontanterna finns inte där för sina aktörers skull, utan för de företag, föreningar och privatpersoner som behöver dem för att samhället ska kunna fungera. Det måste därför finnas en garanti att vi ska ha tillgång till sedlar och mynt och vi måste kunna lita på att våra banker möjliggör detta.

     

    Kompletterande utredning

    Jag menar därför att utredningen måste kompletteras med detta viktiga och allmängiltiga perspektiv. Frågan ligger nu på vår nye konsument- och finansmarknadsminister Per Bolunds bord och min uppmaning till honom är att snarast initiera en sådan utredning.

     

    Lämpligt vore också att samtidigt utreda BDB:s prissättningsmonopol samt möjligheten att lagstifta om att banker ska vara skyldiga att hantera sedlar och mynt för att beviljas oktroj. På så sätt skulle frågan om bankernas samhällsansvar tydliggöras.

     

    Björn Eriksson

    ordförande i Säkerhetsbranschen, f d rikspolischef och landshövding i Östergötlands län