Ett stort gäng hantverkare står och sliter med ett av paret Stanikas stora bilder, medan Svajone och Paulius, S&P, monterar text mellan fotografier på en motstående vägg.
Verken är stora, och formatet spelar stor roll för S&P Stanikas konst. Format krävs för att kommunicera, säger de två, liksom genomtänkta proportioner på ram och montage. Gott innehåll i fel format, fel ram, är nästan lika illa som konstnärlig tomhet, tycker de.
Bilder av ett försvinnande vardagsliv
I rummet intill väntar den äldre kollegan Antanas Sutkus mindre, svartvita, bilder på att hängas. Sutkus har kallats ett slags litauisk Christer Strömholm, en av landets stora fotografer. Kanske är Sune Jonsson en lika god liknelse. Båda har de utan konstnärliga åthävor och med stark empati dokumenterat ett försvinnande vardagsliv.
Det är en del av bilderna i Sutkus Daily Life Archives som visas, fast utan honom själv på plats.
Paret Stanikas verk är delar av en utställning som inte utan bekymmer skeppats från New York där den visats på galleri White Box och väckt visst uppseende.
- Vi får fortfarande mejl från galleriet som berättar att folk ännu diskuterar och talar om utställningen. Den blev verkligen en stor framgång för oss. Här visar vi fotografier, men i New York bestod utställningen också av teckningar och skulpturer, berättar Svajone Stanikas.
Den vanligaste kommentaren har varit "starkt". Det gillar de. De gillar att ta konstnärliga risker, dyka djupt. Det är farligt men värt riskerna.
- Vi vill att allt vi gör skall uppmuntra folk att tänka. När konst fungerar som bäst får den människor att fundera över sina liv, över världen, säger Paulius.
Drastiska scener
Det är ett konstnärspar i verklig mening som nu visar sina bilder i Göteborg. All konst de gjort har de gjort tillsammans, sömlöst. Det är som om de tillsammans skapar en tredje part, en kraftkälla utom dem.
Inte sällan använder de sig själva i sina verk, men säger att de inte på något sätt känner sig som om de fanns där i bilderna.
Bilderna är ofta köttiga och tragiska scener av modernt liv, med alienation och utsatthet i en sexualiserad värld, våld och melankoli. Drastiska scener, ibland groteska.
Ser ni er själva som politiska konstnärer?, frågar jag.
- Ja. Men mer än så. Men det finns mycket politik i vår konst. Men den är inget mål i sig. Vi försöker undvika att behandla enskilda teman i konsten. Vi försöker använda ett mer övergripande perspektiv. Människan i världen kanske.
- I Litauen har det förekommit att kritiker inte skrivit om vår konst för att de tyckte det var svårt. Hellre än att riskera att skriva fel valde de att skriva om nåt annat.
Kanske för att S&P Stanikas så tydligt representerar en avvikelse från en traditionell konstsyn i landet. De är, skriver Antanas Andrijauskas i den påkostade White Box-katalogen, trots sina internationella framgångar "ännu ett marginellt fenomen i litauiskt kulturliv".
Upptäckte konsten ihop
Svajone och Paulius träffades redan under gymnasietiden, upptäckte konsten ihop, började gå på museum tillsammans. Det var under Sovjettiden och de for till S:t Petersburg och Moskva för att se de stora mästarna, Matisse, Rubens, Picasso. Det var en stor skola för oss, säger de med en mun.
Sen började de arbeta ihop, gifte sig. Dottern är 21 och inne på en bankjuristbana.
- Nu lever vi i Paris (och i Vilnius) och besöker Louvren eller Musée d'Orsay kanske en gång i månaden.
Över en kaffe (vanligt svart) i Konstepidemins fik säger Svajone och Paulius att de skapar sin konst spontant och i stunden, men lägger ner mycket tid på efterarbetet.
Och så säger de att de gillar korniga bilder. Fast inte så att vi är besatta av det, säger de och tittar på varandra. Men älskar det.
- Vi gillar också när det inte är något korn alls. Det kan också vara för mycket korn. Bara korn är inte kul. Och så skrattar de.
Med var sin mun.
