Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Stadsteatern | Sylvi

    Tomas Forser ser en kvinna på gränsen till nervsammanbrott i en stor men något problematisk satsning på Stadsteaterns stora scen.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Teater

    Teater

    Stadsteatern, Stora scenen

    Sylvi av Minna Canth

    Regi: Jenny Andreasson

    Bearbetning: Jenny Andreasson och Sisela Lindblom

    Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

    Medverkande: Nina Zanjani, Carina Boberg, Eric Ericson, Fredrik Evers, Nina Haber, John Lalér, David Rangborg, Emilie Strandberg, Monica Wilderoth

    Spelas t o m 24 maj

    Minna Canth skapade det moderna genombrottets dramatik i Finland. Som Ibsen gjorde något decennium tidigare i Norge och Strindberg, Ann-Charlotte Leffler och Victoria Benedictsson i Sverige.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det krävdes att Canth blev änka för att hennes författarskap skulle bli möjligt i den omfattning och med den djärvhet som präglade det.

    I Sverige är hon ännu okänd utanför de kretsar som sedan något decennium skapat rum för 1800-talets marginaliserade kvinnliga dramatiker och författare. Dessa som sprängde det kvävande kvinnorummet med dess ordningar för snörda och krympta liv i männens lagstiftning. Man får gå till Nordisk kvinnolitteraturhistoria för att få syn på henne och hennes revolt.

    Ett av sina dramer, Sylvi, skrev Canth på svenska. Det hade urpremiär i Helsingfors 1893, samma år som det skrevs. Då var Ibsens Ett dockhem sedan flera år spelat och samtalsämne också i Finland.

    I Sylvi leker mannen Axel belåtet med sin kvinna på samma sätt som Ibsens Torvald gör med sin dockhustru Nora. Gammelkolonialt och utan varje misstanke om att kvinnans underordningar föder uppror och revolt.

    Torvald pladdrade på om sin lilla sång-fågel. Axel förhör sig roat och litet perverterat om sin ”lilla kissemiss” dagsform. Dramaturgin och mer än så hade Ibsen planterat och vi inser redan i första scenen att Sylvis exalterade hållning bara kommer att påskynda den äktenskapliga katastrofen. Axel i Eric Ericsons gestalt skiner av trygg vadderad korrekthet, igenknäppt upp över adamsäpplet. Med halvt öra och helt över- seende lyssnar han på den unga hustrun som virvlar omkring otåligt munter och synbart mycket yngre än maken. Nina Zanjanis Sylvi tänjer och vrider på sitt utrymme, lägger sig på skrivbordet, hoppar upp i hans knä och hoppas att dagen skall komma med något av allt det som hennes livskänsla kräver. Pappamannen sitter lutad över sitt arbete och hon väntar utan att veta på vad.

    Alltså gör Victor entré, ungdomsförälskelsen. David Engberg spelar honom utan demoni, kontrollerat attraherad. Där blir omsider en lek mellan de två bakom de tunga draperierna. Den förödande elden tänds. Ja, ni hör. Intriguret tickar med ett köksurs tydlighet.

    Victor blir rädd och förtvivlad. Sylvis begär är reservationslöst. Det slutar med att hon förgiftar maken.

    Sylvi är ett rätlinjigt melodramatiskt stycke och saknar det intrigmässiga raffinemang som norrmannen blev ”verdensmester” i och dialogen är mer informerande än expressiv.

    I bygget Sylvi är tomrummen alltför synliga och situationerna i sig inte alltid tillräckligt laddade. Det gör Jenny Andreassons regi påtagligt utvändig med stora rörelser och tydligt, ibland övertydligt spel. Dorte Olesens koreografi är i sig raffinerad när den skapar rituella rörelsemönster i den stora balen för det lokala societetslivet. Den blir både mörk och groteskt komisk och ger konstraster under denna kväll där Victor och Sylvi dansar sig samman och han ger det löfte han inte kan hålla.

    Marika Feinsilbers scenrum är byggt kring flyttbara kuber, ljussatta av en av de främsta, Anna Wemmert Clausen. Hon lägger varmt Rembrandtljus över skeendet och skapar fylliga nyanser för att sedan ge tom ödslighet i den avslutande fängelsescenen.

    Fredrik Evers gör med sitt explosiva temperament ett fint porträtt av Pastor Sohlman. Det kommer att dröja kvar. Jag fäste mig också vid Monica Wilderoths Alma, förmedlaren av samhällsmoralen och syster till Victor. I föreställningens kanske finaste scen bekämpar hon Sylvi verbalt om rätt och moral. Wilderoth driver här spelet och det skapar rik nyansering i Zanjanis uttryck.

    Nina Zanjani har jag i pjäs efter pjäs sett fira triumfer med sitt lika kraftfulla som tekniska spel. Men segern var den här gången lättköpt. Zanjani lägger än en gång sitt spel nära nervsammanbrottets gräns. Det lyckades hon underbart med i Klaras resa för några år sedan. Här är det rätt onyanserat med händer som skakar alltför illustrativt, kropp som vacklar ångestriden, knän som viker sig och ett spel som bevekar. Det blir alltför sentimentalt och övertydligt.

    Det skall också sägas att publikovationerna efter premiären var stora.