Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
03_Driving Miles_pressbild_OLa Kjelbye_2015-16_9105

Sven Wollter i Driving Miles av Henning Mankell. Bild: Ola Kjelbye

Stadsteatern | Driving Miles av Henning Mankell

Känslan i musiken är grundbulten, men Driving Miles på Stadsteatern kräver inget särskilt jazzintresse. Sven Wollters avskedsföreställning går rakt in i Lis Hellström Sveningson.

Teater

Driving Miles av Henning Mankell

Regi: Eva Bergman

Skådespelare: Sven Wollter

Musiker: Bernt Andersson, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg, Bo Stenholm

Spelas till och med 19 mars

Sven Wollter anser sig ha fullgjort sin tid vid teatern. Det får vi respektera. Att han väljer Göteborgs stadsteater – där han började sin bana för 63 år sedan – för sortin är förstås en ära. När stora scenpersonligheter lämnar rampljuset förväntas de göra det med någon särskild roll, ur klassikerkanon kanske, gammal eller ny.

Sven Wollter överraskar, ännu en gång. Han väljer att spela Steinar, en skrothandlare från Molde i Norge. En åldrande man som reflekterar över livet och musiken, som han en gång upptäckte genom att vännen Svein-Åge var chaufför åt jazzlegenden Miles Davis. Det är ett lyckat, rent underbart val.

Pjäsen heter Driving Miles och skrevs 2011 av Henning Mankell. Steinar är den enda skådespelarrollen. Medspelarna är musiker, sex stycken på scen. Det är ju Eva Bergman som regisserar och några i bandet är hennes följeslagare från Backa teater. Som konstnärlig ledare där gjorde hon musikerna till självklara, fast anställda medlemmar i ensemblen.

Känslan för musiken är grundbulten, som Miles Davis levererar. Men, du behöver inte vara jazzdiggare, kanske inte ens musikintresserad, Driving Miles går rakt in ändå, jag lovar. Symbiosen mellan skådespelare och jazzorkester är poängen och själva livsessensen målet. Musiken leder minnet bakåt och öppnar nya vägar framåt. Miles Davis ville aldrig titta tillbaka utan sökte ständigt nya vägar. Och utvecklade därigenom jazzmusiken mer än någon annan.

Driving Miles är en ömsint historia. Eva Bergmans iscensättning är enkel, subtil och storslagen på samma gång. Lågmäld, och med befriande lugnt tempo. Musikerna släntrar in i vardagskläder, som skulle de repetera en stund. Tofte Lamberg inskränker scenografin till en blues-blå fond (som skiftar till rött vid behov) och sätter ett varligt ljus tillsammans med Anders Johansson. Salongen behåller ett dämpat ljus, motiverat av Sven Wollters nära tilltal till publiken.

Han är magnifik. Nedtonad, inåtlyssnande. Steiner är saklig, inte bara i förhållande till sin skrothantering, utan även till minnena och det obönhörliga åldrandet. Sentimentaliteten är förvisad, men humorn bjuds in när tillfälle ges.

Men små medel närmar sig Wollters Steinar musiken. Från distanserat iakttagande av orkestern rör han sig mot musikerna och står till slut mitt i musiken. Åldrad bland häftigt levande.

Orkestern bär honom dit. Bernt Andersson, Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg, Per Melin och Stefan Sandberg spelar jazz med "absolut ärlighet och personlig närvaro i det musikaliska uttrycket", för att citera Bernt Anderssons förhållningssätt ur programbladet. Storslaget och innerligt, säger jag.

Driving Miles är en kärleksfull hyllning till minnet och musiken, generös och kollektiv. Daniel Ekborg kunde som trumpetare ha hamnat under särskilt tryck, det var ju Miles Davis instrument. Men till framgångarna bidrog alla i hans olika band, precis som här.

Steinar firade flaggan på halv stång när trumpetlegenden dog. Jag hissar den i topp för Sven Wollters final, för Driving Miles och alla som är delaktiga däri.

Mest läst