Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Lisa Thanner

Stadens oförlösta vardagsrum

Kultur De är inte bara fula. De är många också. I denna första del av tre försöker GP:s arkitekturskribent Mark Isitt precisera vilka som är Göteborgs fulaste platser, men fastnar istället för de vackraste. Men sämst tillvaratagna.

I slutet av 80-talet jobbade jag som brevbärare i Majorna. Jag stod ut ett halvår. Gillade kollegerna och adressaterna – både Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt bodde i mina distrikt – men resan till och från var en färd genom helvetet, som jag minns det. Det såg i alla fall djävulskt ut, det jag skymtade genom spårvagnsfönstret.

Jag tog 6:an från lägenheten på Guldheden. Från den förfallna butikslängan på Doktor Sydows gata, ner till trafikspagettin på Wavrinskys plats, sedan höger genom söndersanerade Landala. Vid Grönsakstorget (som inte alls är något torg utan en simpel p-plats) bytte jag till 3:an. Jag passerade öknen framför Folkets hus och sedan Masthuggstorgets flagnande blå plåtskjul och sedan Stigbergstorgets graffitipyntade kulturhus innan jag rasslade ner för den där långa raksträckan med rader av monotona hyreshus hela vägen till Jægerdorffsplatsen med dess pizzeria, pissoar och – God morgon! – postkontor.

Kanske skulle den där spårvagnsturen kunna bilda ramverk för en lista över Göteborgs fulaste platser? tänker jag. Fast det är klart, då missar jag ju godingar som Backaplan, Friskväderstorget, Prippska tomten, Polhemsplatsen, Skanstorget, Odinsplatsen, den där tunneln mellan centralen och Östra Nordstan, Öster om Heden…

För att inte tala om miljonprogramsförorterna med alla sina grötgrå torg, intima som landningsbanor.

Inkluderar jag allt det där, då kommer varenda göteborgare göra som jag – dra till den kungliga huvudstaden så fort de bara kan.

Om inte annat för att trycka ner den här artikeln i halsen på mig. För visst, jag hör ju hur jag låter. Tusan vad jag gnäller! Och på vad, egentligen? Det är ju inte som att de här platserna utgett sig för att vara Piazza del Campo direkt. De är jättefula, inget snack om saken; markbeläggningen är billigast tänkbara, fasadmaterialen likaså, växtligheten i många fall ogräs. Men så har de heller aldrig varit föremål för några ambitioner. Vilket i sig förtjänar kritik förstås. Idealiskt vore naturligtvis om dessa områden visades samma omsorg som prestigeplatserna i innerstan. Men så är inte fallet. Och blir det då inte lite som att sparka på den som ligger, att sprätta runt och praktisera arkitekturkritik på platser som en arkitekt aldrig ens varit i närheten av? Vissa av platserna är ju så oansenliga att det förvånar att de ens har namn. ”Vi ses på Polhemsplatsen!” Knappast.

Nej, bättre då att titta på platserna där stadens arkitekter verkligen försökt. Platserna som dyker upp i turistbroschyrerna, som lokalpolitikerna hävdar att de gillar mest, platserna som alla göteborgare förväntas bruka till skillnad från de där eftersatta torgen som bara är till för de närmast sörjande.

Hur förvaltas de platserna egentligen?

Tja, man kan i alla fall inte påstå att det inte pratas om dem.

Frågar man en lokalpolitiker vad som är Göteborgs främsta tillgång så nämner de flesta närheten till vattnet. Därför är det i närheten av vattnet som det investeras. Skeppsbron, Norra älvstranden, Frihamnen, Lindholmen, Ringön, Packhusplatsen, Gullbergsvass – idag kan varenda göteborgare rabbla namnen som en rinnande älv. Stora platser. I det stora älvrummet. Som kräver stora beslut. Av stora politiker.

Eller sådana som gärna framstår så.

”Göteborg har en slags galenskap som andra kommuner och städer saknar”, skrev Sven O. Andersson, den socialdemokratiske publicisten, på 80-talet. Han exemplifierade med evenemangsstråket, projektet som öppnade dörren för den Muhammad Ali-mentalitet som präglar det sentida Göteborg. Han hade lika gärna kunnat nämna de gamla varvstomterna. Ju kraftigare och muskulösare grepp desto bättre.

Annars kanske de röstande inte fattar att något skett.

Det är en aningen fundamentalistisk stadsbyggnadsfilosofi, minst sagt. Och den kommunala hanteringen av stadens vattennära platser illustrerar perfekt hur knasigt det kan bli ibland. Naturligtvis är ödetomterna vid älven rent oemotståndliga för en kommunpamp, men inte för dess närhet till vattnet, som man så gärna påstår, utan för att här behöver ingen som helst hänsyn tas. Ingen försiktig anpassning till befintlig bebyggelse är nödvändig. Något som understryks av att allt alltid ska gå fort som attan (kommunledningen vill bygga 30 000 bostäder och 40 000 arbetsplatser innan 2020); ju mer forcerad processen är desto mindre tid för medborgarinflytande.

Och – kanske viktigare ändå – desto mer resolut framstår pampen.

Om det som styrde investeringarna verkligen var viljan ”att återge göteborgarna kontakt med vattnet” (som kommunala Älvstranden AB pratar om mest hela tiden) då finns det vatten – i överflöd – att värna i Göteborgs innerstad. Rakt under näsan på makthavarna i Stora hamnkanalen. Eller i Vallgraven, Fattighusån och Mölndalsån. Och är det någonstans investeringarna skulle behövas så är det där.

Om jag skulle tvingas välja ”Göteborgs fulaste platser” så får det bli dessa. Eller kanske bättre, ”Göteborgs mest oförlösta platser”. För potentiellt är de förstås stadens allra vackraste. Jag blir rent poetisk när jag tänker på exempelvis Vallgraven; stilla flyter vattnet i rännor av staplade granitblock, under broar av gjutjärn, längs kullerstensgator kantade med pollare med järnkedjor, ornamenterade lyktstolpar och kandelabrar och i den mörka spegeln reflekteras stadens allra stiligaste byggnader, parker och torg.

Som Nyhavn! Fast attraktivare ändå.

Här skulle jag gärna ta en öl, men istället för att vara göteborgarnas vardagsrum är dessa platser isolerade av tung trafik och parkeringsplatser.

Varför?

För att stadens politiker och tjänstemän inte vill förvalta och förädla utan bara förnya.

”Jag vill gräva upp Östra hamnkanalen!” brukade Göran Johansson deklamera på sin tid.

Snacka om att gå över ån efter vatten.

Mest läst