Staden som är ett museum

De flesta resenärerna på den mörkblå bussen sitter och halvsover med fördragna gardiner till skydd mot solen. Under de knappa två timmarna sedan avfärden från Lissabon har sädesfält och olivodlingar bara avlösts av uppstagade vinrankor och små vita lantgårdar.

Så svänger bussen in på terminalen bredvid den enorma stadsmuren och passagerarna vaknar till, droppar makligt av och försvinner åt olika håll. Det enda som finns kvar på trottoaren är Unesco-skylten vid en av stadsportarna: "Évora - World Heritage".

Sedan 1986 är hela Évora ett världskulturarv, med epitetet "museistad" i Unescos motivering. Det skall nog ses som en komplimang. Samma stad var dock under en rad av olika styren från omkring år noll och ända fram till 1500-talet livligt fashionabel, kulturellt blomstrande och rentav trendsättande. I dag: en museistad.

Denna solgassande förmiddag lider Évora onekligen av en vänlig morgontrötthet. Gatorna är tomma och tysta. En riesenschnauzer ligger och sover i dörren till en affär. På en bänk vid det lilla torget intill kyrkan Igreja da Misericórdia sitter en orörlig herre med keps och solglasögon och utanför en vit byggnad, närmare bestämt Évoras militärhögskola, pågår en sömnig vaktavlösning. Soldaterna verkar mer intresserade av den främling - jag - som står och tittar på än av att marschera i takt.

Antagligen var det bättre förr, sisådär under 1400- och 1500-talet. När Évora var residensstad för de portugisiska kungarna och deras hov, när upptäcktsresanden Vasco da Gama bodde här samtidigt som han utnämndes till ledare av den portugisiska flottan som upptäckte sjövägen till Indien, när två munkar ur Jesuitorden var i full färd med att grunda Évoras universitet (Portugals andra i ordningen). Dessvärre fick Évora bara vara universitetsstad i 200 år, för när markisen Pombal år 1759 bannlyste alla jesuiter i Portugal fick också universitetet stängas. Men Universidade de Évora återinvigdes 1973, och tillsammans med sin ålderdomliga patina har staden i dag också en studentikos prägel.

För plötsligt avbryter någonting morgonens dåsighet. Ett tåg med ungdomar, vissa utklädda till byggnadsverk som Big Ben och Frihetsgudinnan, andra med svarta caper täckta med pins, tygmärken och sidenband, marscherar förbi. En ny universitetstermin har just börjat och den portugisiska nollningen är i full gång.

- De andra kurserna får oss att kräkas! gör studenterna tydligt i både sångtext och kroppspråk innan de försvinner runt ett gathörn.

Évora börjar sakta vakna till liv. Cafépersonal sätter ut stolar, butiksbiträden ställer ut hyllor och hängare med varor. En brasiliansk turistgrupp hojtar förtjust till över den trappgränd med blommande bougainvillea som guiden pekar ut med sin flagga.

Studenterna dyker upp igen och jag skyndar mig att följa efter, för om någon kan leda mig till en plats med lite mer liv och rörelse är det väl de?

Mycket riktigt - strax hamnar vi på ett stort torg, som visar sig vara inget mindre än Praça do Geraldo, i hjärtat av staden. Och det är ju här alla människor håller till. Turister, konfererande gubbar med keps, mammor med barnvagnar, en polis som pekar ut vägen åt en vilsen äldre dam. Här finns serveringar, kastanjeförsäljare, duvor, rådhus och turistbyrå.

Praça do Geraldo har varit skådeplats för de mest skiftande föreställningar. Från halshuggningar och bålbränningar till så kallade auto da fé, som var rituella botgöringar för hedningar under den portugisiska inkvisitionen på 1500-talet.

Just här, på Praça do Geraldo, blir det också tydligt vad det är man verkligen ägnar sig åt i Évora: att titta.

Turisterna tittar på arkitektur och historiska lämningar, cafébesökarna tittar på turisterna, unga pojkar stirrar efter flickor, flickorna tittar tillbaka i smyg, gubbarna tittar förstrött på den underhållning som bjuds - en backande bil, de kringtågande studenterna, andra gubbar, militärer som strövar runt och också tittar på flickor. Det är bara gummorna som inte tittar på någonting. Gummorna är alltid upptagna. De bär på stora plastpåsar, målar fönsterkarmar, sopar. De har inte tid att bara stå och titta.

För att smälta in i Évora sätter man sig lämpligen på en bänk, tittar och njuter av livet. Här råder en behaglig stämning, avslappnad, men levande. Så där så att små obetydliga händelser plötsligt blir spännande. Som vid 1500-talsfontänen mitt på torget, där ett gäng duvor badar medan en man väter sin kam i vattnet för att strax därpå dra den omsorgsfullt genom håret. Sedan doppar han den i vattnet igen, luktar på den och stoppar den i innerfickan innan han går därifrån.

- Går det an att slå sig ned? frågar en kepsprydd herre och gör mig sällskap på bänken.

- Detta är Praça do Geraldo, va? konverserar jag artigt och utnyttjar därmed större delen av mitt portugisiska ordförråd.

- Sím, sím, bekräftar han glatt.

Vi ler mot varandra. Trevligt. Nu är vi kompisar.

- Centro de Évora?

- Sím, säger han, lite mer fundersamt.

- Gammalt? fortsätter jag ihärdigt.

- Gammalt, gammalt.

Han börjar prata om någonting och jag nickar intresserat och uppfattar till slut ordet "ruinas". Kanske menar han Dianatemplet.

- Sím, de Diana! nickar han. Det är ditåt.

Han pekar och jag tackar så mycket och går därifrån, mest för att inte göra honom besviken.

Vägen uppför Rua 5 de Outubro är snitslad med färgglada souvenirbutiker som alla heter något med "Diana" och alla säljer samma läderbörsar, korkbyttor, kakelplattor och virkade väskor med Portugals symbol, den svarta tuppen. Men så ligger det plötsligt där, österut med vidsträckt utsikt över de alentejiska slätterna: Dianas tempel. Ett namn man officiellt gick ifrån när man insåg att det inte alls rörde sig om ett altare helgat åt jaktens antika gudinna, utan ett palats för att hylla uppdragsgivaren själv, kejsar Augustus. Trots att halva palatset ligger mer eller mindre i ruiner är det ett häpnadsväckande monument. Den andra halvan är förvånansvärt intakt och imponerar med sina 14 bevarade kolonner. Från 100-talet i vår tideräkning. Mäktigt.

Byggnadsverket är imponerande i dagsljus - men för allt i världen, missa inte ett besök nattetid, då kolonnerna ger ett spöklikt och oerhört vackert intryck i den vita fasadbelysningen.

En av tjusningarna med att vara på resande fot är förstås restaurangbesöken. Framför allt när landets signum är fisk och asado, grillat kött. På en bakgata till Praça do Geraldo ramlar jag över A Choupana, en restaurang som visar sig vara lika genuint gemytlig som köket på en bondgård. I taket hänger verktyg och torkade blommor och det finns inte en turist i hela lokalen. Jo - en, då. Strax efter att jag har slagit mig ned vid bardisken dukar en glad kypare fram bondsoppa med fänkål, stora fiskbitar och blötlagt bröd. När jag är proppmätt dyker varmrätten upp. Ännu större fläsk- och ankköttsbitar med ris. Kyparen skrattar glatt åt min min och häller upp mer kallt provinsvin. Och när notan kommer går kalaset på nästan ingenting.

Det är svårt att hålla ett rakt spår på vandring i Évora; torn och tinnar, kyrkor och tjusiga bostäder med järnsmidesbalkonger och det för Portugal typiska blådekorerade kaklet azulejos lockar åt alla håll. Vill man se allt, och det vill man, blir det till att sicksacka sig genom kullerstensgränderna där grönskan stundom väller ut över murarna. Ofta bryter små lustiga dörrar i glada färger av de vitkalkade fasaderna. "Missionárias Verbum Déi" håller visst till bakom en av dem. En grön.

Till slut har jag på villovägar tagit mig fram till São Franciscos kyrka, som tillsammans med Augustus palats är Évoras främsta sevärdhet. Här inne väntar nämligen Capela dos Ossos på mig, åtminstone är det vad inskriften ovanför entrén hävdar: Vi ben som finns här, väntar på dina.

"Benkapellet", som namnet betyder, kan vara en chock även för den mest hårdhudade. Ur högtalare strömmar dyster barockmusik, de hojtande turiströsterna har blivit till viskningar och fotograferandet sker mest i smyg. För kapellet består verkligen av skelett. Tusentals mänskliga ben ligger tätt staplade på varandra och utstickande knotor utgör jämna men knaggliga väggar.

5 000 kranium. Dubbelt så många tomma ögonhålor som stirrar ned på besökarna. Ljusa barnröster från dagiset på andra sidan fönstren skapar en märklig kontrast till den makabra interiören, medan en inspelad guideröst börjar recitera en dikt som finns nedplitad i kapellet:

"Vart skyndar du så, vandrare? Stanna, fortsätt inte längre än så här, det finns inga ärenden som är viktigare än detta".

Det var ett par franciskanermunkar som under 1500-talet kom på tanken med benkapellet, för att påminna besökarna om att livet är förgängligt och döden oundviklig. Skeletten lär komma från stora anonyma gravar, kanske från stupade soldater, kanske från offren för en pestepidemi. Munkarna själva ligger dock tryggt förvarade i en vit sarkofag intill altaret.

Väggen bredvid pryds av två relativt intakta, torkade kroppar: en stor och en mycket liten.

- Muskler och nerver, allt finns kvar, upplyser guiderösten vänligt.

På ett par kala huvuden närmast dörren har ett antal besökare valt att kludda sina namn.

Det är en viss lättnad att komma ut i solljuset igen. Genom grindarna till stadsparken siktar jag en gulklädd dagisgrupp, som trallande på en glad visa bidrar till att lätta upp stämningen och samtidigt lockar mig till grönområdets uteservering. Påfåglar struttar kring medan höga röster och konstiga mobila byggnadsverk i papp skvallrar om att än fler studenter håller på att samlas för kvällens begivenheter.

Över en kopp härligt starkt portugisiskt kaffe har jag utsikt över det som i dag finns kvar av kung Dom Manuels palats, där Vasco da Gama fick sitt indiska uppdrag för massor med år sedan. Och tänk, nu sitter jag här, på samma plats. Dåtid, nutid... det flyter liksom ihop i Évora. Som ett museum, inkorporerat i en levande stad. En museistad.

Aha. Det kanske inte är en så dum titel ändå.

Kristin Helgesson Svenske