Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Nicklas Elmrin

Sportchefen som gick vidare

Sport Håkan Mild har besökt Kamratgården en gång sedan han lämnade jobbet som sportchef i IFK Göteborg. I ett samtal med GP pratar han om sitt nya liv – men också om varför det inte blivit några egna barn, sitt kontrollbehov och frustrationen efter mordet på hans lillasyster.

Håkan Mild rotar i glassfrysen, fiskar upp en ekologisk vanilj, en blåbär och en med saffran och honung. Vi har just avslutat ett timslångt samtal inne på glassmästarens rum i fabriken ute i Gamlestan, Håkan Mild har startat ett ”nytt” liv och han vill gärna skicka med en del av det när vi går.

Det har gått runt nio månader sedan han slutade som sportchef i IFK Göteborg.

– Jag har ju hållit på med fotboll i hela mitt liv och alltid varit sån att har man gått vidare så har man gått vidare. Jag har inte tittat bakåt. Någonsin. Jag har varit i IFK extremt lång tid och kan väl inte säga att jag saknar det. Arbetskamrater, pulsen, fotbollen saknar jag, men inte så att jag längtar tillbaka till jobbet, säger han.

NU ÄR DET egna företaget Lejonet och Björnen som gäller, plus ”en liten grej” på handelskammaren, en annan på ett verktygsbolag och ett nyskrivet ettårsavtal som experkommentator på radiosporten. Han ska ersätta Ralf Edström. Och så går han i skolan, läser marknadsföring på IHM till och med januari.

– Jag hade väl någon idé om att jag skulle vilja syssla med mer än en sak, och kanske få en viss frihet i det. Det tror jag fortfarande. Just nu är det så. Jag är i början av något annat och jag håller på att lära mig att vara med på den nya arenan, säger han.

LEJONET OCH BJÖRNEN drevs från början av en tysk (han ville ha lejonet i Göteborgs vapen med i namnet och hade en son som hette Björn). I december 2008 köpte Håkan Mild och frun Katarina, som är vd, konkursboet. Förra året omsatte företaget 19 miljoner, gjorde en vinst på 1,7 miljoner och ser i år ut att öka omsättningen till 24 miljoner.

– Jag har inte hunnit med detta förut och har varit extremt noga med att inte blanda det med sportchefsjobbet. Business är intressant. Personal, sälj, intäkter, inköp, kostnader. Sverige är det tredje landet i världen när det gäller att äta glass. Finland, USA och Sverige.

Kamratgården har Håkan Mild besökt en gång sedan han lämnade Blåvitt i början av april.

– Det känns konstigt om jag åker dit, absolut inte bekvämt. Nu är det ju nya människor. Jag vet hur verksamheten fungerar, en ständig process och massor av frågor som dyker upp. Nej, de behöver inte ha något störningsmoment i mig.

UNDER SPORTCHEFSTIDEN HÖLL Håkan Mild hårt på integriteten. Han kände sig tvingad till det.

– Jag tror det som präglat mig mest, både som sportchef och spelare i en klubb som IFK som intresserar väldigt många, är att jag hade ganska stor distans och inte släppte in någon. Dels för att kunna sköta mitt jobb, dels för att jag kanske inte vill stå och diskutera hur det var att missa den där straffen i VM -94 med en människa jag aldrig träffat. Jag hade den där integriteten, hit men inte längre och det ... så vill jag ju inte ha det nu, säger han.

Och så pratar vi om kontrollbehov, varför det inte blivit några barn, uppfostran och frustrationen efter hans 20-åriga systers död.

Kontrollbehovet:

– Jag vill ha kontroll på situationer, vill veta. När jag jobbade i IFK hade jag inget behov av att veta vad de gjorde på marknad – så länge det inte rörde sportens verksamhet. Däremot om det rörde mina killar, då har jag väldigt behov av kontroll. För att vi skulle nå maximal prestation. I början var jag nog dålig på att delegera. Senare delegerade jag väldigt mycket, men jag hade säkert åsikter och det kan ju vara skitjobbigt för människor om någon ställer frågor. Det där beror ju på hur man ställer sina frågor och jag har säkert ställt dem helt fel många gånger. I kontrollerande syfte i stället för en öppen fråga eller ett försök att hitta en dialog ... men det tror jag att jag blev bättre på. – Livet är ju en kompromiss men ska du vara elitidrottsman, som jag kommer ifrån, så kan du kompromissa ganska mycket i laget men du kan inte kompromissa så mycket vid sidan om. Jag skiter i att träna i dag, jag dricker vin för det är trevligt i det här umgänget. Där kan du inte kompromissa. Ska man vara på den nivån måste man vara individualist men man får inte vara egoist. Jag var säkert sådan som spelare, kompromisslös när jag borde ha haft mer lagtänk. Där kommer ledarskapet in, någon som kan förklara varför.

Jobbet på sportradion:

– En del i det är att jag fortfarande behöver vara påkopplad och följa med. Du tappar extremt fort om du inte är det. Det går ju inte att ersätta Ralf Edström. Man kan bara vara sig själv och jag kommer nog att vara mer diplomatisk. Det finns en tendens ibland att man ska såga för att folk förväntar sig det. Radion är ett intressant forum för där kan du kanske vara lite mer nyanserad, använda subjektiv fakta. Jag ser fotboll mycket fortfarande men inte i närheten av vad jag gjorde tidigare. När man inte får vara med och leka så blir det en avvänjning, det blir inte lika intressant. Nu får jag se fotboll och vara med på arenorna.

Svensk landslagsfotboll:

– Vi har väl har väl gått från ett kollektiv till ett individualistiskt tänk och jag tror att man måste förena de två på ett bättre sätt. Det behövs både fysik och teknik, spelförståelse, intelligens och taktik. Ett samspel och där kommer ledarskapet in, att man orkar driva de här frågorna. Svensk fotboll är trögjobbat. Ibland är det jäkligt bra med konsensus när beslutet väl är taget, men det tar en jäkla tid att ta beslut om man inte är överens och då blir man ofta överens om ickefrågor medan de stora frågorna ligger och pyr någonstans. – Fifa är 155 länder, sedan har du ett Uefa och sedan ett svenskt förbund som är breddorienterat, förutom landslaget, och så kommer SEF på det med 32 lag som också är väldigt brett, även om det ska vara elittänk. Ingen får gå i bräschen, ingen får vara bättre än någon annan, alla är lika bra som de dåliga. Lite så kan det vara ibland. Det är lite svenskt. Lutheranskt.

VM-bronsets betydelse:

– Ingen i Blåvitt hade ju större meriter, men samtidigt kan du inte gå omkring och leva på det. Däremot får du kanske en tyngd, att folk lyssnar mer. Det betyder inte att jag kan allt ändå, det finns ju massor av olika parametrar. Men man kan inte sticka under stol med att har du varit på den nivån och har ett bra ledarskap så är det att föredra. En äldre med erfarenhet som fortfarande brinner är ju oftast bäst. Men om du är trött och inte orkar då blir det inte så spännande.

Göteborg:

– En fantastisk stad, på alla sätt. Vackert, bra utbud av restauranger, trevligt. Sedan kan den ju vara lite mossig. Det tar lite lång tid, beslut som kanske ska gynna ur ett marknadsperspektiv tar man inte. Det ska vara lagom. Göteborg är som Svenska fotbollförbundet lite grann. Ingen ska få bättre än någon annan. Jag har full respekt för andras åsikter, men i vissa fall blir det jäkligt trögflytande.

Uppfostran:

– Klas Ingesson och jag var nog som bäst när vi skulle möta de bästa. Vi gillade det båda två. Att vara lite underdog. Lite det där, han ska inte komma här och komma. Man blir motiverad av olika saker, inte att det kanske är så jäkla underbart att vinna utan snarare att det gör så ont att förlora. Det har väl att göra med att man blev uppfostrad på det sättet. Gör för fan rätt för dig innan du kommer och ... Det hör ihop någonstans. Sköt dig, ha koll. Gör du inte det så blir det taskigt mentalt. Det är samma när man förlorar. Man måste bidra för att ha rätt att säga något. Den nya generationen är helt klart mer lustfylld. Barn i dag har ju alla möjligheter att inte ha tråkigt och så har det väl varit i alla tider med den yngre generationen och de flesta har ju löst det ganska bra. Polletten trillar ner till slut.

Inga egna barn:

– Det blev så och i och med att mitt liv har sett ut som det gjort så har det väl blivit självvalt också till slut. Jag är ju 43 och min fru 46 och hon har en dotter på 18 och ... tja, det är så det har blivit. Det finns inga Mildare i pipeline.

Systerns död:

– Det är sju och ett halvt år sedan i september. Det har naturligtvis påverkat mig jättemycket för det har påverkat min familj och familjens sätt att vara. Tankar, energi, glädje. Samtidigt som saker som är tuffa nu väldigt sällan är tuffa. Jag har nog kunnat prata om det, men jag tror att andra har svårt att prata om sådana saker. Det här var ju grovt våld och det blir tungt och jag har förståelse för det. Man vill inte ... det blir så svåra saker och är du på en middag är det inte det som folk vill prata om. Samtidigt är det ibland precis det man måste prata om. Hur ser kriminalvården ut och vilket straff får du för grovt våld. Att det inte blir mer. Jag kan heller inte diskutera det ständigt och jämnt för det är inget energifyllt men man behöver göra det. Dels för Madeleines skull, dels ur ett samhällsperspektiv. Jag brukar säga det, hade det varit din syster hade du varit nöjd då att han kommer ut efter 6,7 år?

– Han fick tio år, då är du ute efter 6,7 år, och av de åren har han suttit på mer eller mindre öppen anstalt i 2,5 år och de sista sex månaderna i Haga på ett halvvägshem där du är ute halva tiden och även får utbildning. Min bror får ta studielån. Men okej vad ska man göra då? Jo, jag kan förstå det, han kanske ska få utbildning. Det här är en otroligt stor och svår fråga och så ska man vara medmänniska. Jag har skitsvårt att vara medmänniska i det fallet.

– Det var förnedrande att sitta med under rättegången. I det här fallet var det väldigt tydligt. En individ som inte erkände, alla bevis pekade på att det var han. Det blir ju att man sitter och pratar och det finns väl inget annat sätt att göra det på men det är klart att det blir jäkligt förnedrande att sitta och höra på en som nekar och en advokat som berättar att i mål 5677 så var det 36 knivhugg – och det gick som dråp. Hur det ska se ut, det har jag inte orkat att engagera mig fullt ut i. Den man tar hand om är ju den som giort det, de andra tar man inte hand om. Jag vet inte om det går. Någonstans så räcker det inte. Det räcker aldrig för någon när det väl har hänt.

– Det kanske är lättare för mig i dag om något händer att säga är det något jag kan hjälpa till med så finns jag. Vissa vet inte hur de ska bete sig. Där går jag ju aldrig undan.

Bild - 2

Ålder: 43.

Bor: Onsala.

Familj: Frun Katarina, 46, och hennes 18-åriga dotter.

Klubbar som aktiv: IFK Göteborg (1989–1993, 95–96, 98–01, 02–05) Servette, Schweiz (93–95), Real Sociedad, Spanien (96–98), Wimbledon, England (01–02)

Landskamper: 74, VM-brons 1994.

2005–feb 2014: sportchef, IFK Göteborg

I dag: Ägare Lejonet & Björnen, studerar på IHM, ska efterträda Ralf Edström som fotbollsexpert på radiosporten (ettårskontrakt).

Mest läst