"Vi har något bra på gång, fortfarande"

Svenska rekord, rekordstor trupp – rekordmånga framgångar? Det var så vi pratade om svensk friidrott inför det här mästerskapet. Det blev inte som vi hade hoppats.

ANNONS
|

Nästan alla jag pratade med om statusen på svensk friidrott sa innan VM att vi visserligen inte är där vi var för 10-15 år sedan, men, sade de sedan och sprack upp i ett leende, det känns som vi har något bra på gång.

Jag hade hoppats att det var här i London som ”något bra på gång” skulle bli ”något bra”. Så blev det inte.

Visst, Daniel Ståhl tog sin första medalj och kastade sitt livs näst längsta kast. Han gjorde något bra.

Hanna Hermansson slog personligt rekord. Hon gjorde något bra.

Andreas Kramer kramade ur sina krafter så mycket att han blev magsjuk – och blev tolva i världen. Han gjorde något väldigt bra.

ANNONS

Bakom dem: Väldigt många som fortfarande bara har något bra på gång.

Michaela Meijer böjde stavarna i mattan och tappade fart, Khaddi Sagnia viftades ur sin final av massa röda flaggor och Lovisa Lindhs högerfot beslutade sig för att gå in i väggen. Tre Göteborgsmotgångar av stora mått. Tre formtoppar som inte kom till användning.

”Det har inte känts såhär bra på hela säsongen”, proklamerade Sagnia.

”Jag är på en annan nivå än tidigare”, slog Meijer fast.

”Formen var jättejättebra”, sade Lindh.

De var övertygade om att de hade något bra nu – inte något bra på gång. Tårarna och de korta svaren vittnade om att de visste att det fanns så mycket mer än det här. Det fanns så mycket mer än ett silver och totalt sex finalplatser i den här svenska truppen. Ändå saknades något.

Det här blev ett mellanmästerskap och när vi nu sticker hål på VM-bubblan och lämnar den här festen bakom oss är det med ungefär samma känsla som innan. Vi har något bra på gång – men vi är inte redo att stryka på gång.

Det kanske är självförnekelse (nej, jag kommer aldrig säga att Norge är ett bättre friidrottsland än oss) men jag tror på Khaddi Sagnia när hon säger att hon hade 6.90 i kroppen. Jag tror på Gustaf Hultgren (Michaela Meijers tränare) när han säger att Michaela hade tagit 4.65 i första försöket och åkt härifrån med medalj. Och efter att ha sett Lovisa Lindhs sista tävlingar inför VM behöver ingen övertyga mig om att hon hade haft i en final att göra.

ANNONS

Nästa sommar är det EM i Berlin. Känner inte ni också att vi har något bra på gång?

Plus

Andreas Kramer. Jag älskar redan Cosmo Kramer. De senaste veckorna har jag nästan fått samma känslor för Andreas. Han tar medalj på EM 2018.

Minus

Bortförklaringarna. Stolpe ut hit och otur dit. Vore härligt med ordentliga analyser –ta efter Ida Storm, hon berättade sakligt om felen som kostade henne en finalplats.

ANNONS