Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/2

”Vi började på noll, det fanns inget här”

När Wolfgang Pichler tog över landslaget 2015 hade den stolta skidskyttenationen Sverige just genomlidit ett OS utan en enda medalj – och utan svenskt deltagande på damsidan.
Så Pichler började från noll, kastade ut åkarna han inte trodde på – och satsade på ett gäng ungdomar.
– Jag har en sådan status i Sverige att jag kan göra impopulära saker, säger han.

Magdalena Forsberg. Helena Ekholm. Anna-Carin Zidek. Björn Ferry. Carl-Johan Bergman. Sverige har en handfull stora namn inom skidskytte och alla har de haft den så kallade demontränaren Wolfgang Pichler som chef. Tysken är känd för att kräva närmast total underkastelse av sina åkare, och även om han varit en medaljmaskin av sällan skådat slag så finns det åkare som tröttnat på hans träningsmetoder och krav på disciplin.

Två av dem var Björn Ferry och Carl-Johan Bergman som 2010 framförde skarp kritik och krävde ett byte på tränarsidan. Ett år senare lämnade Pichler, och fortsatte sin gärning i det ryska landslaget.

Det dröjde det inte länge förrän Sverige började tappa mark. Vid OS i Sotji 2014 tog landslaget noll medaljer i OS – och på damsidan var inte en enda åkare ens kvalificerad. Krisen var total, återväxten tycktes obefintlig. Det fanns det bara en sak för förbundet att göra: Ringa Wolfgang Pichler och be honom komma tillbaka.

2015 – efter att både Bergman och Ferry slutat – tog han över som svensk förbundskapten och inledde genast sin drastiska plan för att återupprätta landslagets position och börja vinna medaljer igen.

Vad var ditt första drag?

– Att sparka ut alla medelgamla åkare.

Du sparkade ut dem?

– Jag gjorde en analys och kom fram till att om någon varit i laget i sex, sju år utan att ha visat några egentliga resultat, då kan jag inte förvänta mig att de kommer att bli bättre.

GP träffar Wolfgang Pichler i Pyeongchang. Det är dagen efter svensksuccén då Sebastian Samuelsson, 20, vann ett sensationellt silver och Hanna Öberg , 22, imponerade med sin femte plats. Pichler berättar gärna om hur han städade undan det gamla för att få in det nya. Och han börjar bli van.

KRÖNIKA: "Lättnad. Lycka. Revansch."

– Detta är tredje gången jag startar ett helt nytt svenskt lag. Jag gjorde det när jag kom 1995 och sedan var det samma sak 2002, jag började från noll. Jag hade valet att jobba vidare med de medelbra åkarna, men då hade vi inte haft något idag. Om vi i stället tog en risk och chansade på de unga, då kunde vi bygga upp dem, säger Pichler.

Och så blev det. Pichler rensade bordet och började dammsuga Sverige i sin jakt på skidskyttetalang.

– Jag ringde över 100 samtal till olika längdskidåkare. Vi började ju på noll, det fanns inget här. Så jag tänkte att kanske kunde jag hitta några längdåkare som var intresserade. Sedan tog jag in unga åkare, som Jesper Nelin. Jag hörde att han var lite speciell, men en talang. Så jag tog in honom. Och så tog jag in Sebastian Samuelsson direkt. Han var ung, och vi hade ett helt gäng unga som Hanna Öberg, Anna Magnusson och Linn Persson. Och så hade vi Mona Brorsson som var 25, så hon var på gränsen.

– Och sedan började vi träna.

Skulle du säga att det är ett svenskt fenomen att satsa för mycket och för länge på mediokra idrottare?

– Jag borde uttrycka mig smart nu… men jag har en sådan status i Sverige att jag kan göra impopulära saker. Och det är såklart inte populärt att kasta ut medelbra åkare. De var ju bättre än de unga då, men jag såg att på lång sikt så skulle det inte fungera. Vårt mål var egentligen att bygga upp ett lag till 2022, men vi har jobbat väldigt hårt och det har gått snabbare.

Ja, för plötsligt blomstrar svenskt skidskytte igen. Herrarnas stafettseger i Oberhof tidigare i vintras var den första på nio år och samma helg vann damerna stafett-brons. Och de två första OS-loppen ger all anledning att hoppas på fler medaljer i Sydkorea – inte minst i just stafetterna. Pichler berättar hur han byggt upp sitt tränarteam runt åkarna.

– Jag gör upp planen och är chefen. Sedan har vi specialister för styrketräning, diet, teknik och skytte. Vi jobbade med de små detaljerna på ett mycket bättre sätt. Jag menar, det här är mitt sjunde OS och jag har kommit hem med medaljer från nästan alla. Så jag förändrade förberedelserna.

LÄS OCKSÅ: "Blir rörd när jag hör dem prata om mig"

De svenska åkarna talar gärna om den fina lagandan som präglar landslaget. Man unnar varandra framgång och man känner varandra utan och innan efter alla träningsläger tillsammans. En förutsättning för framgång, menar Pichler.

– Det är väldigt viktigt. Gör man bra resultat är det bra för hela laget, och gör man dåliga resultat så tar lagets armar emot en. Detta är en lagsport, man behöver sparring i skjutningen varje dag och man måste träna ihop. Och när Sebastian och Hanna åker bra här så vet alla att de är i form, för alla har tränat likadant. Då vet man att systemet fungerar.

Pichler skrattar till.

– Björn Ferry skrev ju i sin bok att vi är som en sekt, men det är inte sant. Vi är mer som … inte som en familj, men vi är tillsammans 200 dagar, så vi måste samarbeta. Det är en anledning till våra fina resultat.

Du har tränat många stora stjärnor genom åren. Kan Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson bli lika stora som exempelvis Magdalena Forsberg?

– ”Magda” var outstanding, hon vann världscupen sex gånger. Men Sebastian är något speciellt. Jag försöker att hålla nere honom och säga att du är ingen stjärna förrän du vunnit världscupen sex gånger.

Pichler ler lurigt.

– Men han har något. Jag hoppas såklart att han kan bli en ny Fourcade, men det första målet är ju att han slår denne Fourcade. Det är målet för hela OS. Jag har sagt till honom, att om han passerar Fourcade i sista backen – då tar vi en öl.

Läs mer om OS 2018
Mest läst