Det är tävlingsfritt på skidstadion och läktarna är vid en första anblick tomma. Men längst bort syns en figur gå långsamt upp för trapporna. Sedan går han ner igen. Och sedan upp, den här gången i sidled med en fot i taget. Och så ner igen. Benen är lite vingliga, men fokuset är totalt. Upp och ner, om och om igen.
På mössan står det Piteå Elit och mannen som mödosamt tar sig upp och ner för trappan heter Urban Lindgren, är 43 år och vann VM-silver i stafett här i Lahtis för 16 år sedan.
– Mycket är väldigt likt sig, det ser exakt likadant ut här ute, säger han och tittar ut över spåren.
– Nu har jag inte varit ute och åkt, det är så mycket folk och då är jag bara i vägen. Jag kan åka lite grann, men det ser ju inte ut som tidigare.
Nej, inget är som tidigare för Urban Lindgren. För tio månader sedan var han med om en skoterolycka som höll på att kosta honom livet. Han var medvetslös i drygt tre veckor och när han vaknade upp var han förlamad i hela kroppen i en och en halv månad. Den forne elitidrottaren var plötsligt helt orörlig och hade svårt att greppa situationen.
– Jag var ganska nere ett tag. Den första tiden försökte jag förstå vad som hade hänt, jag var ju helt borta i två månader. Så det tog ett tag innan jag kunde ställa om mig mentalt, innan jag kunde knyta näven i fickan och tänka ”här ska jag inte ligga”. Men ända sedan jag kom till den dagen och det beslutet har det gått framåt och det är jag glad för, att jag inte bara la mig ner och tänkte att ”så här illa är det, och så här blir det”.
"En sporre att det går framåt"
Sedan den där näven knöts i fickan har Urban Lindgrens liv återigen kretsat kring träning, fast på ett helt annat sätt än när han tillhörde världseliten. Bakgrunden som elitidrottsman tror han har hjälpt honom att tackla den tuffa situationen.
– Absolut. Just att kroppen är tränad och man har kondition och ork. Man är van att träna, byta om och göra sina saker. Man har tänket och lägger inte ner så fort utan försöker att verkligen kämpa. Där tror jag att alla som varit aktiva idrottare har ett försprång gentemot andra, att man har den mentaliteten. Andra kanske ger upp lite tidigare.
Och du gör framsteg?
– Ja, och det är en sporre att man ser att det går framåt. Det är precis som när man åkte, när man ser att det ger resultat är det lättare att motivera sig.
Numera följer han också tävlingarna med en annan blick än tidigare. Plötsligt känns inte svenska medaljer som det viktigaste i världen längre.
– Man tyckte ju att det var allvar när man var aktiv. Nu är det allvar på riktigt. De aktiva tycker att det är allvar, men skidåkning är ju bara idrott. Herregud, om man kommer fyra, det är väl jättebra? Men de är inne i sin bubbla, och den är ganska liten.
Fick silvermedaljen i ett kuvert
I Lahtis-VM 2001 kom han på 14:e plats på tremilen och 25:e plats i det lopp över 15 kilometer som Per Elofsson vann. Men framför allt körde han första sträckan i det svenska landslag som – till slut – fick silver.
– Vi blev trea, men så blev ju finnarna diskade. Jag fick silvermedaljen hemskickad i ett kuvert, säger han och skrattar.
– Så det var ju lite snopet kanske, men det var ju bra att de som fuskade åkte fast.
I dag tränar han mer än någonsin. Han går i trappor, åker skidor, simmar och tränar på gym för att kunna leva ett normalt liv igen.
– Men det viktigaste i livet är inte att åka en mil på 22 minuter som man gjorde förut. Nu kanske man får vara nöjd att man kan komma ut och röra på sig. Och även om det inte ser så smidigt ut nu förtiden – vad spelar det för roll? Man får lite andra perspektiv, säger Urban Lindgren.
Tackar idrotten för kampviljan
Den tuffa träningen kräver disciplin och motivation. Att långsamt masa sig fram i spåren är minst lika jobbigt som det var att susa fram i hög fart innan olyckan – när kroppen lydde minsta vink från hjärnan och det inte fanns en tanke på att det skulle kunna fungera på något annat sätt.
– Även om det inte är så hög ansträngningsgrad för kroppen så är det jobbigt för huvudet. Det är inte som förr när man hade ont i armar och ben efter träning. Nu gör det ont på ett annat sätt, säger Urban Lindgren.
Han ler i den finska vintersolen. Livet är stundtals kämpigt, men det går åt rätt håll, och för en idrottssjäl är utveckling viktigare än något annat. Det totala mörkret efter olyckan för bara ett år sedan har förbytts i optimism och tacksamhet över att vara vid liv och kunna röra på sig.
– Där har jag idrotten att tacka, att jag kunde vända det till något positivt i allt elände. Annars är det nog lätt att man ger upp.
