Det började redan när fick tränga in mig dubbelvikt för att få plats i tunnelbanevagnen. Det luktade sura kläder och ryggtavlan på mannen framför mig var prickig av svettfläckar. Tacka vet jag ettans spårvagn rymliga fönsterplatser.
Väl ute ur bunkern till tunnelbana räckte det med tre steg så var jag genomblöt upp till knäskålarna. Mitt paraply var på vippen att ge vika i den brittiska blåsten. Jaja, allt blir bättre när jag väl är inne på arenan tänkte jag med förhoppningar om att Khaddi Sagnia äntligen skulle få ut det hon verkar övertygad om att hon har i kroppen. Och sen ska ju två svenska hinderlöpare springa också. Båda är nederlagstippade så där kan man knappast bli negativt överraskad?
Haha, skrattade London mig rakt upp i ansiktet och släppte lös varenda liten regndroppe som fanns i norra Europa över Olympiastadion. När den ändå var igång satte den ner Sagnia fyra centimeter från en final, lät Charlotta Fougberg komma hjälplöst sist i sitt försöksheat och uppmuntrade Maria Larssons mage till uppror.
Då plingade det till i telefonen:
”Ingen start för Lovisa Lindh under torsdagen”
Haha,brittisk tragikomik. Ännu en göteborgare. Ännu en besvikelse.
Direkt från St Moritz ställdes Lovisa Lindh med blixtrande kameror i ögonen och mobiltelefoner centimeter från munnen. Tårarna var nära. Hon var med egna ord ”jättejätteledsen”.
Och inte blev det bättre av att ett norskt jubel hördes från mixade zonen några minuter senare. Karsten Warholm krossade konkurrenterna på 400 meter häck och skrubbade in segern som vodka i kvällens sår.
Inte ens friidrotten får vi behålla?
1603 skrev William Shakespeare här i London att om bara slutet är gott, är allting gott. Nu hoppas jag innerligt att Fredrik Samuelsson, Sofie Skoog, Perseus Karlström och de andra återstående svenskarna har läst sin Shakespeare. Annars åker jag hem med Lovisa Lindhs tårar och ett norskt guld för näthinnan.
När jag skriver det här är det snart midnatt. Det fortsätter ösregna över London.
