"Tack Sverige, tack laget och tack Andreas Granqvist"

Tack Sverige, tack laget och tack Andreas Granqvist! Det här VAR ju hur bra som helst. Frågan nu: Skall vi skicka Tyskland hem från Ryssland?

ANNONS
|

Sverige tilldelades detta världsmästerskaps tredje VAR-straff. Var det rätt? Ja, det var det. Hur gick det till? Jo, genom att Viktor Claesson – som jag efter Perumatchen kallade vår näste stjärna – visade fart, mod och beslutsamhet. Rakt in i straffområdet, en sydkoreansk fot – och minuter av spänd väntan.

Hur skulle Joel Aguilar från El Salvador döma? Vem skulle ta en eventuell straff? Och sedan … skulle ”Granen” klara pressen?

Psykad av den sydkoreanske målvakten som dröjde med att ställa sig på mållinjen gjorde Andreas Granqvist precis som han brukar.

Lugnt och metodiskt, välplacerat och säkert. Lågt intill stolpen och sedan världens vackraste löpning fram till de svenska supportrarna.

ANNONS

LÄS MER:Så bra var de svenska spelarna i premiärsegern

Var Sverige på väg mot första premiärsegern i ett VM-slutspel sedan 1958? Skulle vår 33-årige lagkapten, som tagit över bindeln från Zlatan Ibrahimovic, ta över även här?

Som målskytt, matchhjälte och härförare.

Svaret var entydigt ja.

Efter segern mot Sydkorea är Sverige uppe i 10 225 dagar utan förlust i en gruppspelsmatch i ett fotbolls-VM, det vill säga nästan på dagen 28 år.

Senast det hände var mot Costa Rica 20 juni 1990.

Sedan den olyckliga turneringen har Sverige radat upp tio gruppspelsmatcher utan förlust. Och tagit fem poäng i alla gruppspel vi har varit med i: VM 1994, VM 2002 och VM 2006. Det är sensationellt bra och inte klokt.

Annars hade Sydkorea trumman, Sverige trumpeterna. Och som vi blåste. Vilken första halvlek vi fick i ”the spy game”, där den asiatiska spionrapporten bet bra i inledningen, men där helheten var svensk.

Lasse Jacobsson hade gjort läxan, lämnat in sina svar och fick på Nizjnij Novgorod Stadium facit i hand: I princip alla rätt.

Sydkorea trycktes tillbaka och hade aldrig några idéer att kontra med, undantaget svenska felpassningar, som vid en omställning så när kostat Andreas Granqvist ljumskarna och Pontus Jansson ett knä.

Oron för vad som skulle ske när Victor Nilsson Lindelöf kastade in handduken tätt inpå avspark kom rejält på skam. Jag har varit inne på det tidigare och fick det bekräftat på nytt, Pontus Jansson är för bra för Championship, för bra för att sitta på bänken i ett svenskt landslag och för bra för att inte spela VM.

ANNONS

Nu vann han defensiva luftdueller, nickade i offensiven och bjöd på uppspel med adress. Tack för det.

Det som tog oss till VM var inte fler målchanser än motståndarna, det var bättre utnyttjade målchanser. Vi pratade ju om det efter vänskapslandskamperna mot Danmark och Peru, som båda slutade 0-0 och i princip saknade målchanser, att ”i VM gäller det att ta vara på chanserna när de kommer – för kommer gör de”.

Ena delen visade sig stämma.

Sverige skapade i första halvlek en handfull chanser, där vår förväntade skyttekung Marcus Berg borde gjort minst ett mål.

Jag och kollega Janlind brottades med betygsättningen på framför allt Marcus Berg. Skulle han betygsättas för att ha hamnat i tre bra avslutningslägen eller för att ha missat dem alla? Skulle Andreas Granqvist, som om en månad spelar för Helsingborg i superettan, ha ett högt betyg för väggspelet i Sydkoreas straffområde, hemjobbet vid kontringen och straffmålet – eller ett lägre för enkla missar i passningar och markeringar. Ni kan se här bredvid vad vi landade i.

Sverige vann den här matchen, inte för enskilda prestationer, utan för laginsatsen, exakt det vi ägnat veckor åt att förmedla och tro på. Ett lag utan världsstjärnor, ett lag utan målchanser, ett lag utan fart – men ett lag med tro på att det går, att det är möjligt.

ANNONS

I Sotji på lördag kan vi slå ut Tyskland, den regerande världsmästaren, och i så fall fortsätta trenden att skicka ut ut toppnationer. Först Holland, sedan Italien – och nu … nej, jag väntar med den meningen.

Det är 60 år sedan Sverige senast vann en VM-premiär, mot Mexiko med 3-0.

Den gången slutade det med silver och klassiska minnen från Ullevi och Råsunda.

Jag nöjer mig med att konstatera det.

Och tacka för underhållningen.

Vilken dag det blev i Nizjnij Novgorod.

ANNONS