Jag var ju darrig efter USA-matchen, som ni minns. Så vad är jag då nu, när jag sitter på ett fullsatt Maracana och ser svenska spelare gråta, när jag ser Pia Sundhage krama om den tappra Marta, vars tårar faller tyngre än någonsin tidigare?
Helt utmattad, är vad jag är. Och det tror jag gäller för samtliga här inne. För jag har aldrig varit med om något liknande, och jag tvivlar på att någon annan har det heller.
Som väntat antog Brasilien matchen med full offensiv frenesi, medan Sverige fick backa hem och slå ifrån sig. Och sedan blev matchen … ja, nej, det finns ingen anledning att fastna i detaljer. Båda lagen hade lägen, otroliga farliga lägen, men ingen lyckades göra mål. Inte Marta, inte Lotta Schelin, inte Stina Blackstenius.
Brasilien sköt och sköt, men Hedvig Lindahl, som bara blir bättre och bättre för varje sekund som går av hennes liv, gjorde ännu en totalt fläckfri insats. Med stor sannolikhet hennes bästa någonsin.
Så då fick vi straffar, igen, och ljudvolymen på Maracana trotsade vid det här läget allt förnuft. Det var som någon fyllt en hink med världens alla skrikande röster och sedan satt den hinken över mitt huvud. Marta klev fram, och var stensäker. Lotta Schelin, som missade två jättelägen under matchen, svarade genom att sätta sin straff i krysset. Trots att hon sedan minst 20 minuter tillbaka sett totalt slutkörd ut.
Kosovare Asllani missade, men vad gjorde det. Hedvig Lindahl räddade två straffar och plötsligt hade Lisa Dahlkvist att avgöra. Precis som hon gjorde mot USA. Och uppenbarligen tillhör hon den svårförståeliga grupp av människor som njuter av såna ögonblick. Som lever upp när vi andra knappt klarar av att andas.
Dahlkvist gick långsamt, långsamt och hämtade bollen, lade omsorgsfullt upp den på straffpunkten – och sköt Sverige rakt in i himmelriket.
Visst, Sverige vann EM 1984, och man var i VM-final 2003, men det här… det slår allt. Att i en tid när fotbollen är både bättre och bredare än någonsin kunna slå Brasilien, i Brasilien, i en OS-semifinal – det är oslagbart.
Det var helt enkelt svensk damfotbolls allra största stund och hon som tog oss dit heter – trots all den (ofta rättmätiga) kritik och tvekan som funnits de senaste åren – Pia Sundhage.
Hon har vunnit två raka OS-guld med USA. Nu har hon gett Sverige chansen att ta sitt första.
Aldrig mer kommer hon behöva försvara sitt ledarskap.
Aldrig mer.
