Svårt skadad i olycka – nu rider hon för medalj

Gotländskan har varit ett säkert svenskt kort i de stora sammanhangen sedan hon tog två brons i Paralympics i Rio de Janeiro.

Bättre upp var det i Göteborg förra sommaren. Efter ännu ett brons avslutade hon EM med att fira med en silvermedalj i küren på Heden.

Och nu?

Prestationen viktigast

Louise Etzner Jakobsson hymlar inte. Hon rider för en guldmedalj, men hon tar inga som helst mentala genvägar.

- Målet är guld, men jag vill rida så bra jag bara kan. Jag vill alltid höja mina prestationer. På SM red jag på drygt 75 procent och det är min nivå nu och jag vill inte rida under det.

TT: Prestationen är nummer ett och en medalj är bonus?

- Ja, så är det. Jag vill göra ett väldigt bra jobb, att hästen ska må så bra som han bara kan. Jag tänker inte medaljer när jag rider.

"Jobbat jättehårt"

När prestationerna i Göteborg analyserades tillsammans med dottern Lisa stod det klart vad som behövde vässas.

- Skritten och ryggningen. Jag har jobbat jättehårt. Det är där jag är lägst för det mesta i bedömningen för han har en svår skritt.

Louise Etzner Jakobsson rider i grad 4 i paradressyren. En gång i tiden tillhörde hon Sveriges främsta dressyrryttare och under en period var hon på väg mot landslaget. Sedan några år är hon glad och lycklig över att ens kunna rida.

Tidigt på eftermiddagen den 5 augusti 2011 förändrades hennes liv på ett dramatiskt sätt. Louise skulle leda in en häst i stallet när den trampade på hennes vänstra fot. När hon försökte ta sig loss gjorde hästen ett kast.

Spräckte skallen

Louise slängdes uppåt och baklänges och slog bakhuvudet i betonggolvet så illa att skallen spräcktes. På sjukhuset konstaterades flera blödningar i hjärnan och att foten var skadad.

Där och då var det osäkert om Louise Etzner Jakobsson ens skulle kunna gå igen. Att rida var inte att tänka på.

- Jag trodde aldrig i livet, det fanns inte på kartan, att jag skulle vara här nu. Tanken att tävla fanns inte då. Jättemånga människor frågade om jag inte ville tävla igen. Jag orkade ingenting då, jag var helt slut av att de bara sade det.

Men upp på hästen kom hon igen, tävlandet kom med tiden och idag vet Louise Etzner Jakobsson att det räddade henne mentalt och fysiskt.

- Ridningen gör att jag kan jobba ihjäl mig för att bli så bra som jag bara kan bli. Jag tror inte att det fanns någonting annat som hade hjälpt mig att träna så hårt. Jag hade inget val. Den första tiden kunde jag bara skritta och galoppera, jag kunde inte trava. Neurologen sade till mig att ville jag kunna trava så har du bara ett val och det är att träna och träna.

- Psykiskt har ridningen räddat mig, säger hon.