Det finns en glöd i Pia Sundhages ögon när hon med bestämda steg går in på träningsplanen, strax utanför Arnhem där Sverige har sin bas under mästerskapet i Nederländerna.
Ett fint kombinationsspel mellan Fridolina Rolfö, Lotta Schelin och Kosovare Asllani under en spelövning får henne att jubla högt. Men en rynka syns i det solbrända ansiktet när hon tycker att intensiteten blir lite låg.
- Det är viktigt att de är friska och att de smäller på på planen. När det blir lite så där försiktigt, då blir jag nervös. När de liksom sparar sig. Men det har de inte gjort någon gång den här tiden, säger hon.
"Mindre" ambitiös
Årets EM blir hennes åttonde stora mästerskap (EM, VM, OS) som tränare, hennes fjärde som ledare för Sverige. Hon är lugnare i sig själv nu än hon var första gången.
- Jag var oerhört ambitiös, nästan överambitiös, 2008. Nu får jag prioritera. Det gjorde jag även då, men nu blir jag inte lika stressad över det jag inte har hunnit med. Jag är mycket coolare, tar inte oss på för stort allvar.
Andra idrottsledare har beskrivit mästerskap som en stressad, pressad och allt igenom intensiv tillvaro, där saker som den egna sömnen ofta får stryka på foten till förmån för grubblerier. Men inte hos Sundhage.
- Till och med efter VM-finalen med USA 2011, när vi förlorade på straffar. Då var det lite kämpigt men till slut går jag och lägger mig, och då somnar jag. Det är en gåva jag har fått, tror jag.
Förutom lugnet har hon en känsla av att hon nu är bättre på att se spelarna, inte bara som spelare utan även som individer.
- Jag är mer på tå vad gäller det som händer i korridorerna. Tidigare har jag resonerat så att det är därför vi har alla andra ledare med, för att titta på personen. Att jag tittar på fotbollsspelaren. Nu känner jag spelarna bättre, då blir det lite annorlunda snack i korridoren. Det är en skillnad. Om den betyder något, det vet jag inte.
Stolt över tillgängligheten
För fyra år sedan ledde hon Sverige till semifinal i EM på hemmaplan. Två år senare slutade VM i Kanada i moll, då Sverige knappt tog sig vidare från gruppen och sedan förlorade mot Tyskland redan i åttondelsfinalen. OS i Rio de Janeiro i fjol blev en revansch, där laget efter ett halvdåligt gruppspel tänkte om, backade hem och försvarade sig hela vägen till ett silver.
Pia Sundhage vill avsluta sin sejour i det svenska landslaget på topp, helst med ett guld. Men när hon ser tillbaka på sina fem år som förbundskapten i hemlandet är det annat än medaljerna hon är mest stolt över.
- Det är att jag har varit tillgänglig. Sedan jag kom till Sverige i oktober 2012 så har jag försökt vara den bästa ambassadören för damfotbollen. Jag har haft föreläsningar, åkt till fotbollsklubbar, disktrikt, stått inför styrelsen och pratat. Jag kommer fortfarande ihåg när Kristine Lilly (landslagsspelare i USA) sa att ”your passion for football is contagious”. Och det hoppas jag att någon av de här fåntrattarna också säger nu efter fem år, säger Sundhage och sveper med handen mot spelarna.
- Att jag på något sätt har inspirerat dem. För vi spelar roll, väldigt mycket roll för nästa generation. Det har varit resor hit och dit, tjat hit och dit. Men det är mitt sätt att göra något gott, för damfotbollen i första hand.
Osäker framtid
Hon har minst tre matcher kvar, mot Tyskland, Ryssland och Italien i gruppspelet. Sedan väntar förhoppningsvis ytterligare två på vägen fram till en EM-final. Sedan tackar Pia Sundhage för sig och Peter Gerhardsson tar över landslaget i höst.
Vad som händer då vet Sundhage inte än. Men hon tror sig få svårt att släppa fotbollen.
- Jag tycker att det är så fantastiskt roligt. Jag hade en tanke att man kanske ska bli pensionär och rida – jag har börjat rida nu – men jag inser ju att det är löjligt. De här två målen och den här mattan, det är som att jag måste vara där.
- Sedan är ju frågan vad jag kommer tycka är roligt. I vilket sammanhang, vilka chanser jag skulle kunna få, det vet jag inte heller.
Fakta: Pia Sundhage
Född: 13 februari 1960 (57 år).
Spelarkarriär: 146 A-landskamper (1975–96), 71 mål.
Klubbar som spelare: IFK Ulricehamn –1975, SGU Falköping 1975–76, Falköpings KIK 1977–78, Jitex 1979–81, 1984, 1985, 1987–89, Östers IF 1982–83, Stattena 1985, Lazio 1985, Hammarby 1986, 1990–96.
Tränarkarriär: Sverige F16/F19/U21 1990–2001, Hammarby spelande tränare, 1992–94, Vallentuna BK assisterande 1998–99, AIK assisterande, 2000, Philadelphia Charge assisterande 2001–2002, Boston Breakers 2003, Kolbotn IL 2004, Kif Örebro 2005–06, Kina assisterande 2007, USA 2008–12, Sverige 2012–2017.
Meriter som spelare: EM-guld 1984, EM-silver 1995 och 1987, EM-brons 1989. VM-brons 1991. Fyra SM-guld.
Meriter som tränare: OS-guld 2008 och 2012, OS-silver 2016. VM-silver 2011. EM-semifinal 2013.
Fakta: Förbundskaptener
Samtliga förbundskaptener för Sveriges damlandslag i fotboll:
1973: Christer Molander.
1974–76: Hasse Karlsson.
1977–78: Tord Grip.
1979: Ulf Bergquist.
1980–87: Ulf Lyfors.
1988–91: Gunilla Paijkull.
1992–96: Bengt Simonsson.
1996–2005: Marika Domanski Lyfors.
2005–12: Thomas Dennerby.
2012–17: Pia Sundhage.
2017–: Peter Gerhardsson.
