Stenberg: Ingesson en verklig anti-diva

ANNONS
|

O Första tanken var att nye sportchefen Mats Gren och företrädaren Håkan Milds handplockade tränarfavorit Mikael Stahre inte var överens om strategin på transfermarknaden. Kanske Stahre önskade förlänga med Kjetil Waehler och gärna såg ett tillbakaköp av Tobias Hysén?

Med facit i hand tog det onödigt lång tid innan Gustav Engvall fick tränarens förtroende och sannolikt har Stahres tvehågsna inslussning av egna talanger fått kritik av Roger Gustafssons ledargäng på ungdomsakademin.

O Beskedet om tränarskiftet kom överraskande, men vid närmare eftertanke är det kanske inte så obegripligt att IFK Göteborgs ledning önskar en ”nystart”. Det är dags att bygga en startelva utan Mahlangu, Jakob Johansson, Waehler, Augustinsson och med stort frågetecken för Lasse Vibe.

ANNONS

Årets stora silver är redan historia. 2015 bjuder på helt nya förutsättningar och det finns inga som helst garantier för att höstens effektiva skönspel kan upprepas utan mittfältets båda väl samspelta ”motorer”.

O I det läget kan det vara klokt att byta ut en tränare, som två år i rad floppat tungt i Europa och utan Håkan Milds ”fridlysta” status på Kamratgården tvingats gå redan efter det första dyrbara fiaskot på transfermarknaden. Den gången kostade inköpen av Stahres önskade förstärkningar ryktesvis 15 miljoner.

Prioritet-Nisse hade kritiska synpunkter på det affärsmässiga misslyckandet med Gerzic, Sobralense och Pontus Farnerud. Säkert frågade han styrelsen vad som talade för att Stahre skulle ge bättre råd vid den shoppingrunda som väntar inför 2015, särskilt efter årets satsningar på Mané och Bojanic plus två återvändare som mer har breddat än spetsat truppen.

O Det går inte att underskatta betydelsen av att IFK Göteborgs djupdykningar mot blåbärslagen Trencin och Rio Ave i Europa League-kvalen rimmat illa med Grens, klubbdirektören Kurzwellys, sponsorernas och supportrarnas drömmar om en ny storhetstid i Champions League.

”Kunde MFF, så kan vi” är i dag en övertygelse som styr agerandet på Blåvitts kommandobrygga och där fanns det uppenbarligen tvivel på, att Stahre var rätt lots på resan in i framtiden.

ANNONS

O Få saker kan vara så belönande som att glida runt i den stora småstaden Göteborg under en allhelgonahelg och möta människor som både vårdar historien och agerar förtjänstfullt i dagens idrottsvardag.

Som att prata några minuter med Frölundas boss Mats Grauers om bonusen med barnbarn direkt efter en viktig seger i Scandinavium eller att träffa Roberto JakobssonKvibergs idrottsmässa och stämma av hur hälsoläget är med legendarerna Agne, Karl-Alfred och Sanny.

O Det finaste mötet av alla var ett kort samtal med Stefan Albrechtson, driftig klubbdirektör i Sävehof och styrelsemedlem i IFK Göteborg. Av en ren tillfällighet korsades våra vägar på Kvastekulla griftegård i Partille, där ”Abbe” vandrade runt bland minnesstenarna med en påse begravningsljus och visade att en av landets mönsterklubbar vid stora helger inte glömmer bortgångna trotjänare.

Medan damlaget analyserade senaste insatsen i Champions League och de framgångsrika ungdomslagen var på cupspel i Skövde tände klubbdirektören ljus av tacksamhet för de eldsjälar som varit med om att bygga upp verksamheten.

Det gav en vacker bild av en fungerande idrottsrörelse.

O Även Glenn Hysén fanns bland dem som SoS-redaktören råkade stöta ihop med i den stora småstaden. Han kom släntrande förbi Gamla Ullevi, nyduschad och blek. Såg ut som om Graeme Souness just försökt plåga livet ur honom med ett konditionskrävande beep-test.

ANNONS

”Jag fyllde 55 i går … och efter det som hänt Ingesson och Segerström måste man ju leva som om varje dag kan bli den sista”, förklarade Carpe Diem Hysén.

Finns det någon mer genuin göteborgare än Glenn?

O En vecka när minnestexterna om Klas Ingesson tävlade om att formulera de mest personligt nära hyllningsorden infann sig en känsla av tomhet. Trots att jag bevakade både landslaget och IFK Göteborg på 80- och 90-talet saknade jag bilder av möten med ”Klabbe” – och skämdes över en tvärsäker åsikt i början av hans karriär.

”Vem har tipsat Blåvitt om den där galopperande älgtjuren? Saknar ju helt talang och koordination”, konstaterade jag och GP:s dåvarande krönikör Bosse Alm när Kjell Pettersson gav nyförvärvet från Ödeshög förtroendet i de första matcherna våren 1988.

Tänk så lätt det är att underskatta betydelsen av fysisk urkraft och viljestark attityd.

O När jag såg reprisbilderna på hur Ingesson snodde bollen från Romario innan han skakade av sig Bebeto i VM-matchen 94 gick tankarna till ett annat kraftpaket från Östergötland.

För en skidsportnörd var ”Klabbes” kompromisslösa agerande mot Brasiliens världsstjärnor lika imponerande som Thomas Magnusons (Motala) ursinniga guldryck i sista backen vid VM-stafetten i Lahtis 1978. Finns det något i den östgötska myllan, som ger extra växtkraft under den mentala utvecklingen?

ANNONS

O I floden av hyllningstexter fångade jag upp några kreativa ordval av välskrivande kollegor.

”Om det finns någonting som heter anti-diva så var Klas Ingesson det”, skrev Åke Stolt i en krönika på Idrottens affärer.

”I ett varumärkesvårdande, egomaniskt cyniskt tidevarv var han en motkraft bara genom att finnas till”, tyckte Simon Bank i Sportbladet.

Ingesson hade säkert uppskattat att bli ihågkommen som ”en anti-diva och motkraft i ett egomaniskt tidevarv”.

O Det allsvenska fotbollsåret startade med en dödsmisshandel i Helsingborg och avrundades med att Djurgårdens svans brände bengaler och sköt knallskott i Borås – och därmed stal uppmärksamheten från Elfsborgs känslofyllda hyllning och avtackning avIngesson.

Boråsklubbens upprörde ordförande Bosse Johansson, tidigare bas i Svensk Elitfotboll, talade klarspråk efter matchen:

”Det kanske är dags att vägra supportrar från AIK och Djurgården tillträde på bortamatcherna?”

Supportersidans trötta genmäle, om det olyckliga med varje form av kollektiv bestraffning, hade Bosse Bank redan avväpnat:

”Det är ju den normala och fotbollsintresserade publiken som bestraffas kollektivt, när pubertala narcissister förstör matcherna.”

O Superettan avslutades med att Hammarbys fans invaderade planen innan matchtiden runnit ut. Det fick Nanne Bergstrand att reagera nästan lika starkt som Åge Hareide på den maktsuktande klickens enfaldiga bengaleldande.

ANNONS

2015 måste fler tränare och spelare visa kurage och våga säga ifrån: ”Om ni kommer till matcherna bara för att synas och sabotera är ni inte välkomna. Då vill vi inte ha er som supportrar!”

O Det finns ingen hejd på överdrifterna, när Södermalms navelskådande betraktare vägrar att lyfta blicken mot omvärlden.

”Stockholmsfotbollen är den största liveupplevelsen i Sverige”, förklarade Hammarbys klubbdirektör inför superettans avgörande.

Nåja, under 2014 var väl även Håkan Hellströms spelning inför 69000 på Ullevi en okej upplevelse? Att drygt 60000 sprang Göteborgsvarvet inför 250000 åskådare kändes också halvstort. Änna dådå.

O När barnbarnet W, elva, var på väg hem från hockeyträningen testade han pappa med den försåtliga frågan:

”Såg du att jag gjorde två mål i dag?”

”Visst. Jättebra, fina mål!”

Kort tystnad följdes av dräpande svar:

”Men pappa … du tittade ju på mobilen båda gångerna!”

Underskatta aldrig de ungas förmåga till split-vision.

Trevlig helg!

ANNONS