Så är då dagen kommen.
Det svenska landslaget har redan gett oss några oförglömliga VM-veckor. Tagit oss dit ingen trodde de skulle kunna nå. Överraskat alla, skrämt demoner, vunnit uddamålssegrar, varit favoriter, agerat underdogs. Krossat motståndare. Haft marginaler med sig. Det har varit allt och lite till. Det har varit idrott när det är som bäst.
Nu ska allt avgöras.
Med VM-final – mot Danmark. I den moderna tidens handbollssammanhang, vår värsta fiende. De som vi under stora delar av 2000-talet har fått stå i skuggan av – men som vi också har tryckt till en och annan gång.
Ingen glömmer Linus Arnessons jämfotahopp som säkrade segern i semifinalen i Kroatien 2018.
Ingen glömmer kvartsfinalen i OS 2012.
Dansken har varit storfavorit – men vi har kunnat fälla dem. Även om de såklart har sopat till oss några gånger också visar det där att allt är möjligt. Om det nu spelar någon roll. För det här svenska laget verkar vara ett gäng som struntar i vad som ska vara möjligt och inte, men ändå.
LÄS MER:"Blir inte vackrare – en idrottshistoria som kommer leva för alltid”
Klart är i alla fall att de rödvita är favoriter här och nu också.
De har haft ännu starkare upplagor, och det har hackat emellanåt, men det är fortfarande världsspelare på varenda position. Mikkel Hansen, Niklas Landin, Magnus Landin. Vi kan fortsätta. Men det kvittar vem vi rabblar: Helt ärligt, här och nu: Det finns ingen idrottsman jag hellre hade haft med mig in till den här VM-finalen än Andreas Palicka. Jag tvivlar nämligen på att det finns någon som älskar utmaningen lika mycket som den charmerande 34-åringen från Lund. Vi har hyllat det här svenska landslagets kollektiv. Det är det som har burit oss hit. Men bland många som har bidragit enormt är Andreas Palicka vår spets. Han har kapaciteten att vinna matcher helt på egen hand. Han har dessutom förmågan att få med sig en hel nation.
Han är inte bara en spelare som levererar på plan. Utan hur han pratar, hur hans ögon glöder när det är allvar, hur han bryr sig om laget, sina lagkompisar och Sverige. Det är passion rakt igenom. Han har alltid varit en verbal herre – men det känns som att han med lagkaptensuppdraget har växt ut ännu mer. När nästan alla runt omkring honom har blivit yngre har hans roll som ledare blivit större.
Han verkar älska det.
Handbollen Palicka har presterat i slutspelet, mot Qatar och Frankrike, är på en sanslös nivå. Tåspetsräddningen mot fransmännen är en av de häftigaste paraderna jag bevittnat och om det här skulle gå vägen hoppas jag den bilden blir nytt frimärke som klistras på varenda brev hela 2021.
LÄS MER:Stefan Lövgrens stora hyllning – inför VM-finalen
Och att det här kan gå är det nog ingen som tvivlar på mer.
Om Palicka har dagen, om kantspelet fortsätter att skina, om Jim Gottfridsson fortsätter att agera geni och det svenska försvaret vägrar ge vika för Mikkel Hansen, hans kumpaner och deras luriga sju-mot-sex-spel.
Då kan Sverige bli världsmästare igen.
Senast det hände hette hjältarna Stefan Lövgren, Magnus Wislander, Peter Gentzel, Ola Lindgren och Staffan Olsson. 22 år passerat sedan dess. När ryssarna besegrades efter en högdramatisk fajt.
Precis nu som då: I pyramidernas land. Jag väljer att ta det som ett gott omen.
Låt det bli verklighet. Låt oss få se den där vilt, hoppande, skrikande ringen av spelare igen. Låt oss få se Andreas Palickas glädjetårar en gång till.
