Kaxigt, kanske övermodigt? Eller helt enkelt svårt, men rimligt och övertygande? Efter en dag i Kallur-land blir svaret det senare.
Svårt, javisst. Rimligt, absolut. Övertygande, definitivt.
– Jag kände nog så från början, men nu på slutet har det blivit tydligare att det inte finns en chans i världen att jag ska ge upp. Även om det inte blir OS i sommar.
Det är måndag i slutet av mars och vi sitter på Geschwornergården, en gång i tiden bostad för koppargruvans vice chef. I dag lunchrestaurang och festlokal. Bakom gården syns det stora gruvhålet, dagbrottet Stora Stöten, och de flesta husen runt omkring är naturligtvis Faluröda.
Sanna Kallur, 31 år, har tränat två timmar på förmiddagen i friidrottshallen granne med Lugnet skidstadion, och som alltid under närvaro av tränaren Torbjörn Eriksson, en gång sprinter under namnet Grycksbo-expressen.
Det är bara dom två numera. Sannas syster Jenny har lagt undan spikskorna och satsar i stället på en civil karriär. Saknad, men ändå inte. Istället något annat.
– Vi hade skitkul när vi tränade ihop, men jag tycker att det är roligare än någonsin att träna nu. Det är kanske inte så mycket tjejsnack, utan jag får prata om något som Tobbe tycker är kul.
Torbjörn och Sanna har jobbat ihop i lite mer än fyra år. Eriksson fick frågan i skiftet till 2008. Han funderade inte länge.
I februari samma år satte Sanna Kallur världsrekord på 60 meter häck, ett halvår senare stupade hon på första häcken i Peking-OS.
Det har blivit fyra års erfarenheter och utveckling. De har lärt av varandra på alla resor, för Torbjörn Eriksson har Sanna Kallurs attityd och glädje varit nyttig.
– Att vara positiv. Jag behöver det, jag har varit lite negativ ibland, och då är det perfekt att jobba med Sanna. Det blir nästan lite tvärtom, faan vad hon är glad, måste hon vara glad jämnt, kan hon inte vara lite grinig så jag känner mig bättre.
Den gemensamma tiden med skador, och följdskador, har framför allt inneburit två saker för träningen:
Eftertanke. Det handlar om att lyssna och lyda kroppens signaler.
– Jag ska inte hänga ut någon idrott, men kulturen i gymnastik där Sanna kommer ifrån är att träna jäkligt hårt och ibland har man lite ont och är hängig. Men i gymnastik ska man inte gnälla, lite ont gör inget, och då kan det bli skador, säger Torbjörn Eriksson.
Som löpbandet med klätterselen och expandern. Torbjörn Eriksson ville hitta en form av träning som inte belastade Sanna Kallurs opererade ben så mycket, samtidigt som de kunde jobba med löpteknik, eller överhuvudtaget bara springa.
Nu kan de välja belastning. När Kallur joggade i början på passet vägde hon drygt 40 kilo. När hon i dagens sista övning sprang tre åtta sekunders intervaller i ett maxtempo låg hennes vikt på 50 kilo. Benet sparas, smärtan reduceras.
– Samtidigt blir det lite överhastighet, lite överfrekvens i löpningen och det passar häcken, menar Torbjörn.
Sanna Kallur uppskattar sin tränares förmåga att hitta nya vägar.
– Han ger sig inte, han vill klura ut varför det går bra ibland, och mindre bra andra gånger. Han är väldigt analytisk och lämnar inget.
Sen har de kul och tävlar i allt från löpning till vem som kan göra flest jättehäv i ringarna.
Det träningspass vi följer är fyllt av glädje, skratt och gott tjöt.
– Vi får roligare och roligare ihop, och då var det ändå kul från början, säger Sanna Kallur.
Hon har en ovanligt bestämd tro på att det hon gör ska fungera. Den tron har hon alltid haft även om den numera är extra kryddad.
När exempelvis Helena Ekholm lägger av i brist på motivation skapar Sanna Kallur förutsättningar för att den istället ska växa sig starkare. Sen ett år tillbaka har hon jobbat med en mental coach från Borlänge.
– Alla idrottare vill vara bäst när det gäller, men det är svårt att klura ut hur man hamnar där. Man behöver inte bara vara i det tillståndet när man tävlar, utan även när man vaknar på morgonen.
Förklara mer?
- Det skulle Johannes (coachen) göra ... Det handlar om att bli effektivare, att verkligen våga satsa hundra procent, att göra allt. Jämt. De här åren har varit nyttiga, säger hon. Att se vad hon pallar med har varit en intressant utmaning.
Vad har du lärt dig om dig själv?
– Jag visste att jag var envis, men inte att jag var så envis. Det är mest den här drivkraften att jag vill springa igen, tävla igen och att jag känner att jag har mer att ge. Sen är det också en liten bit att va faan, jag ska klara det här, jag ska vinna över de här åren.
Nästan lite besatt?
– Det kan man lugnt säga att jag är. Som i dag, jag har en ledig eftermiddag, förr i tiden hade jag gått en sväng på stan. Nu åker jag hem och lägger mig för att vila benet.
Du är uppfylld av vad du gör ...
– Jag får prioritera, jag är inte världens socialaste människa just nu, och det vill jag inte vara. Jag vill bli bäst i världen på hundra meter häck. Hon mår bra. Hon gör det hon älskar; friidrottar, springer häck.
På träningen har hon för första gången på väldigt länge klippt ett par häckar. Visserligen bara en kort sträcka med två häckar, 17 centimeter lägre än vid tävling (84). Men ändå. Vid sidan står Torbjörn Eriksson och filmar och tillsammans med Kallurs gamle häcktränare Bengt-Erik Blomkvist går de igenom det korta loppet.
Det är små detaljer som inte stämmer. Det skadade högerbenet, det som jobbar mest och tar det längsta steget, är inte riktigt så alert som det ska vara.
– Men bara på de här tre loppen ser man skillnad. Hon är så medveten om sin teknik och har en klar bild av hur hon ska springa häck, säger Blomkvist. Han tycker att Sanna tillsammans med Sally Pearson (VM-guld 2011) har den bästa tekniken av alla häcklöperskor.
– Sanna vågar gå upp långt från häcken, vågar vara aggressiv men ändå avslappnad i sin löpning. Hon är duktig på att hålla hög frekvens mellan häckarna, det gillade hon inte i början men nu har det blivit ett kännetecken.
Han är full av beundran för hennes satsning och har ingen anledning att tvivla.
– Hon jobbar systematiskt och hon njuter av det hon håller på med.Efter sista loppet ropar Sanna Kallur.
– Det kändes asbra.
Född: 16 februari 1981 i Huntington, New York.
Bor: I Falun.
Familj: Gift med Klas.
Personbästa på 100 m häck: 12.49.
Personbästa på 60 m häck: 7.68, världsrekord från februari 2008.
Meriter: EM-guld i Göteborg 2006, EM-guld inomhus 2005, fjärdeplats i VM 2007, ett flertal segrar i det som förr hette Golden League.
... att hon sprang på 12.76 i New York i juni 2010:
Det var ganska viktigt tror jag. Då hade jag också varit borta i två år och kunde springa så fort trots lite häckträning. Det ger styrka och gör att jag inte behöver tvivla på häcklöpningen. Gäller att se till att kroppen är i skick och att jag kanta mig till startlinjen.
... varför hon opererade bort skruvarna i benet i höstas:
Jag gjorde ett blodprov och det visade sig att jag var nickelallergisk, det kan utvecklas när man har metall i benet. Det var bra, inte bara för allergin, det blir en annan stumhet när de sitter rakt igenom benet.
att SOK drog in det ekonomiska stödet för det fanns ingen rimlig chans.
... att hon skulle prestera på OS:
Jag tycker givetvis att de har fel, jag tror ju att jag har en rimlig chans. Lite förbannad kanske, men jag kan också tycka att det blir kul när det går vägen.
... att göra tävlingsdebut:
Då börjar det pirra i magen, blir lite svettig i händerna och får lite puls. Det är lite skräckblandad förtjusning.
... att träna 9 – 11-åringar i gymnastik:
Jag hade ganska mycket tid i höstas och de hade ledarbrist och frågade. Det är kul att leda på tjejer i den åldern.
Skador
Opererades november 2008 för en stressfraktur i höger skenben. Benet trycktes ihop och för att hålla ihop det sattes dit en metallplatta med hjälp av skruvar.
2009: Läkningen tog längre tid än planerat och smärtan försvann inte. metallplattan togs så småningom bort.
2010: Gjorde comeback i juni i New York men fick under sommaren en infektion i smalbenet. Säsongen avslutades och EM las på is.
2011: Hoppades på comeback men fick problem med höften och baksida lår, hamstringsmuskeln. Inget VM. Opererade bort skruvarna på hösten.
2012: Satsar på OS, men lägger inte av om det inte blir av.
Massage för framför allt rumpan, låret och musklerna i underbenet, innan varje träning.
Mördarmassage av en kille från Sandviken en gång i veckan.
Naprapatbehandling varannan vecka.
Lägger is på underbenet efter varje träning och en gång till på eftermiddagen.
Ultraljud på benet innan hon går och lägger sig.
S tödstrumpor är på hela tiden.
Smörjer in sig med natursalva två-tre gånger om dagen.
Och så ligger hon på en tennis-, golf, eller bandyboll för sin rumpa och höftpartiet.
