Ida Ingemarsdotter och Stina Nilsson imponerade i kvalet och gick i mål som etta där. I finalen tog Ida Ingemarsdotter en tidig position bland de fyra främsta, och efter Stina Nilssons första varv var det fortsatt jämnt i fältet.
Under Ingemarsdotters andra sträcka började Heidi Weng drilla konkurrenterna i en stigning, vilket luckrade upp fältet. Men Ingemarsdotter hade inga problem med att ta rygg på norskan.
Under Nilssons andra sträcka fortsatte norskorna att köra hårt uppför, när Maiken Caspersen Falla försökte gå loss. Nilsson hakade på och inför Ingemarsdotters tredje och sista sträcka var det sex åkare i täten. Då lade Ryssland in en stöt, vilket ledde till att Ryssland och Norge gick ifrån, och Ingemarsdotter orkade inte ta rygg.
– När det börjar smälla på så blir det ett litet tjuvsläpp och sedan fastnar jag och det stoppar till lite. Och då kostar det kraft. Formen känns helt ok. Vi är på fel sida om stolpen. När man får stopp och måste starta om, då kommer det mjölksyra, säger Ingemarsdotter.
Striden om guldet var därmed körd när Nilsson gick på sitt tredje och sista varv, och istället blev det en spurtduell om bronset.Den förlorade Nilsson mot USA, som tog bronset.
– Vi gjorde vad vi kunde för dagen och mer kan vi inte göra. Jag ville åka så fort jag kunde, och jag körde allt jag kunde uppför backen. Men det skapade inte tillräckligt stor lucka för att inte Diggins skulle glida ikapp. Jag var väldigt belastad när hon kom ikapp och hade inte så mycket att sätta emot, säger Nilsson.
På frågan om hon är besviken svarar den svenska sprintstjärnan:
– Nja, jo, det är väl aldrig kul att bli fyra, absolut inte. Men vi kan inte göra mer än vad vi har i kroppen.
Med sina tre bästa medaljchanser borta får nu NIlsson sikta på tisdagens distanslopp.
– Jag tror att även om jag vore i absolut mitt bästa slag så är jag kanske inte någon medaljfavorit i 10 km klassiskt. Men jag skulle gärna vilja åka.
Caspersen Falla rodde Norges guld i hamn.
