Anja kom till Whistler Mountain med ett fantastiskt OS-facit, fem medaljer i sju tävlingar. Om hon inte bjuder på en ny bragd i dagens slalom drar hon sig tillbaks med en 50-procentig medaljutdelning (sex av tolv).

Med tanke på att Anja även tagit sju VM-guld och stått på pallen i tio av 20 VM-tävlingar är det verkligen ingen överdrift att beskriva hennes unika vinnarskalle med orden ”alltid bäst när det gällde”.

Eftersom huvudpersonen var ovillig att sammanfatta skidlivets tre OS-äventyr före gårdagens uppskjutna storslalomåk tar sig GP friheten att rangordna Anjas tre bästa olympiska minnen:

1) Slalomguldet i Sestrière 2006.

Där kröntes karriären efter en viljeinsats som gränsade till det omänskliga.

Anja åkte till Turin med hela Sveriges tyngande förväntningar på axlarna. Hon var fanbärare på invigningen och fokus var på förhand riktat mot truppens ”säkraste” guldhopp.

Men självförtroendet och knäna sviktade och när GP under uppladdningslägret i Frankrike mailade en intervju gjord i Tärnaby i november tog Anja fram rödpennan. Några segersäkra citat, där hon lovat att österrikiskorna skulle tvingas åka fort för att hota i fartgrenarna, ströks bort.

Efter bronset i störtlopp knäckte hon staven i besvikelse över en ny tredjeplats i kombination. Super G-tävlingen blev en missräkning (tolva) och efter första åket i slalom kom ett kolossalt känsloladdat ögonblick.

– Jag förvärrade knäskadan under inåkningen till andra och hade fruktansvärt ont. Pappa tyckte jag skulle avstå och försökte trösta med att ”det är inte hela världen”, har Anja berättat.

– Men jag ville till varje pris utnyttja läget, lindade knät så hårt att smärtan domnade bort just före start – och när jag tittade upp på resultattavlan direkt efter mållinjen var det värt det ...

Anja tog ett välförtjänt guld och segerjublet när IOK-medlemmen Pernilla Wiberg delade ut medaljerna var oförglömligt.

Tog brons trots skada

2) Bragdbronset i Vancouver 2010.

Efter det ruskiga fallet i störtloppet, där Anja åkte mot ett silver fram till det sista hoppet, hade en ”normal” människa behövt minst två veckor för att läka de djupa blödningarna i vaden och låret.

Anja steg upp extra tidigt dagen därpå, värmde upp den sargade kroppen och övervägde in i det sista om det var meningsfullt att starta i ett störtlopp där varje sväng och flyg skulle framkalla plågor. Hon beslutade sig först fem minuter innan det var hennes tur och fullföljde sedan med ett slalomåk som räckte till brons.

– Jag förstod inte förrän efter ett par dagar, hur uppskattad den prestationen blivit hemma i Sverige. Visst, jag var gråtfärdig för medaljen – men jag hade ju inte vunnit ...

Ryser vid minnet

3) Medaljerna i Salt Lake City 2002.

Det är många som glömt i vilket pressat läge Anja OS-debuterade.

Spelen hade varit fyllda av svenska motgångar fram till de avslutande alpina tävlingarna. Per Elofsson hade blivit knockad av fuskaren Mühlegg, Magdalena Forsberg varit en lika nervös favorit som fyra år innan och hockeylaget hade floppat mot Vitryssland.

I det läget klev debutanten Pärson, 20, in och tog ett brons (storslalom) och ett silver (slalom) inom loppet av tre dagar.

– Det var hur häftigt som helst och jag kan ännu rysa av minnet. Det kändes som om lilla jag skulle rädda Sveriges ära och ta de medaljer som inte kommit tidigare, berättade Anja i en tv-dokumentär nyligen.

Hon visade omgående den mentala styrka som krävs i OS och VM.

När Anja återvänder till Sverige efter karriärens sista olympiska tävling är hon väl värd en hyllning. Bragden i Vancouver gjorde henne äntligen folkkär och som viljestark idrottstjej saknar hon motsvarighet i svensk idrottshistoria.