Det var bokat för hockeyfest i Canada hockey place i natt. Kanada gjorde sitt jobb och körde över Ryssland i en märkligt ojämn match.

Återstod för regerande olympiska mästarlaget att göra sitt mot Slovakien, men det gick inte alls – torsk med precis samma siffror som Norge i åttondelsfinalen, 3–4.

Hur Tre Kronor förlorade är inte särskilt intressant så här ett dygn senare. Däremot varför – och den enkla förklaringen är att ett lag fullt med NHL-stjärnor inte var i närheten av att prestera i nivå med sina feta lönekuvert. Jag tänker väl närmast på NHL-trion Henrik Zetterberg, Niklas Kronwall och Nicklas Lidström, men Johnny Oduya, Patric Hörnqvist och Tobias Enström kan gott gå och ställa sig i skamvrån de också.

Andra, som Johan Franzén och tvillingarna Sedin, kan kasta onda ögat åt ett annat håll – mot Bengt-Åke Gustafsson.

Jag kan väl börja med Sedinarna. Minst spelade i istid räknat av alla offensiva svenska forwards mot Slovakien och hur tänkte förbundskaptenen där egentligen?

För att inte tala om stackars Franzén. Matchad i den defensiva linan genom hela turneringen, men tydligen tillräckligt bra för power play och tydligt störd av att inte få spela tillsammans med klubbkompisen Henrik Zetterberg.

Hur Gustafsson arbetar i båset vet jag inte, men inte hände det särskilt mycket i de fyra OS-matcherna – sista perioden mot Slovakien undantaget – och det håller inte på den här nivån, vilket också visade sig.

Låt mig jämföra med storfavoriten Kanada: coach Mike Babcock experimenterade en hel del i gruppspelet och det var så han hittade linan Sidney Crosby, Jarome Iginla och Eric Staal - Crosby inledde turneringen med Rick Nash och Patrice Bergeron.

Lite om fortsättningen. Jag satt på läktaren natten mot torsdag och såg ett beslutsamt Kanada köra över Ryssland ackompanjerade av 19 000 tokiga som hade åsikter om hart när varenda situation där ute på isen.

Särskilt de där tveksamma, svåra, tuffa som kan förändra och avgöra matcher. Det finns inte en domare född som klarar det trycket. Marcus Vinnerborg och amerikanen Dennis LaRue gjorde det till exempel inte.

Kanada skall bara vinna det här OS-guldet och har ett tungt, ambitiöst och hänsynslöst lag som kommer att göra det också.

Det finns egentligen inga svagheter i truppen och måste jag leta så hittar jag en, möjligen två – elake jätten Chris Pronger ser trög och stabbig ut och målvakten Robert Luongo viker ner sig när det drar ihop sig, åtminstone påstår de kanadensiska kollegorna det. Å andra sidan heter sidekicken Martin Broduer och han har i många år visat hur bra han trivs under press och tryck lär det bli, från en hel nation.

Trots det slår jag fast: det går inte att slå Kanada i Canada hockey place, inte i den här turneringen.