Sverige blev femma i stafetten, en normal placering och ett resultat av framför allt bra skytte.

Helena Jonsson träffade med alla tio skotten, åkte bra och var trea på sträckan.

- Det var den gamla Helena på skjutvallen, sa hon. Jag sköt fort, spillde inte tid i onödan utan det vara bara pang på.

OS-resultaten svider förstås, men det finns inget att göra åt det.

- Det blir skönt att åka hem, men jag hade hellre fortsatt tävla, berättade hon. Nu blir det några dagars vila hemma istället och sedan full satsning på återstoden av världscupen. Jag vill ta tillbaka ledningen.

Bara två lag, Norge och Vitryssland, sköt lika bra som Sverige. Segrande Ryssland och tvåan Tyskland hade två extraskott mera, tvåan Frankrike två straffrundor och fem extraskott ytterligare.

- Det ska vi vara stolta över, tyckte Anna Carin Olofsson Zidek. Sedan var det bara så att andra åkte så mycket bättre.

Anna Maria Nilsson på sträcka tre gjorde ännu en bra tävling. Hon har, sett till sina förutsättningar, varit allra bäst av svenskorna i Whistler. Elisabeth Högberg gjorde en utmärkt första sträcka.

- Den bästa jag gjort någonsin, tyckte hon.

Det finns hopp, trots allt.

- Får vi behålla de yngre och fylla på med några till är framtiden ljus, trodde förbundskaptenen Staffan Eklund. Det är inte lätt att förklara vad som är så svårt med just OS utan man ska igenom det en gång för att ha chansen att lyckas nästa.

Redan tal om Sotji 2014, alltså. Lärdomar har samlats, men ingen vet riktigt vilka.

- Än är det inte tid för analys, men den kommer, lovade Eklund. Vi ser helheten och gläds framför allt över Björn Ferrys seger. Och tjejernas insats på stafetten ger nya förhoppningar. Jag tror att våra killar har minst lika bra möjligheter i sin stafett.