– Enda skillnaden var att jag brukar tänka att Ole Einar skulle stå bredvid, sade Sveriges nye guldgosse.

Det var inte norrmannen Björndalen som stod där tillsammans med honom på stora scenen på torget i Whistler. Med österrikaren Christoph Sumann på ena sidan (silver) och fransmannen Vincent Jay på den andra (brons) stod svenske Ferry där och sjöng med i den svenska nationalsången.

Högst upp i hela Whistler och i hela skidskyttevärlden.

Knappt sju timmar hade gått sedan han korsade mållinjen på en skida. Det var en skräll, en bragd, en fantastisk prestation efter alla bekymmer han haft med skador och sjukdom.

Sju timmar är för lite för att i det läget riktigt fatta att det är en olympisk guldmedalj man har runt halsen. Alla känslor hade Björn Ferry inte släppt fram ännu.

– Då skulle jag nog börja grina. Känslorna kanske kommer när jag går ut i natt ensam och promenerar i OS-byn vid halv fyra-tiden. Jag tror det blir då, sade han.

75 sms hade han fått i sin mobiltelefon men hustrun Heidi, världens bästa armbryterska, hade han inte hunnit prata med.

– Det är ju mitt i natten där. Jag brukar ringa vid tiotiden. Heidi går upp tidigt, hon vaknar sju, hon.

TT