Vinna eller försvinna. I kvällens kvartsfinal väntar ärkerivalen Danmark. Det är ett segervisst lag som Sverige ställs mot.

– Äsch, de kan hålla på. De är regerande Europamästare och har pressen på sig, säger Magnus Jernemyr lugnt.

För att Sverige på allvar ska ha chans måste en spelare stoppas: Mikkel Hansen – världens bäste.

Det blir bland annat din uppgift. Är han lättretlig?

– Oh ja. Han är ju dansk. Jag vet inte varför, men det finns inget som retar danskar så mycket som svenskar.

Jernemyrs väg från RIK och Lisebergshallen till att bli en av världens absolut främsta försvarare är lite märklig.

För sju år sedan stod Magnus vid ett vägskäl. Skulle han stanna i RIK och Göteborg, fortsätta det inrutade livet eller göra något annat? I vissa kretsar ansågs han som en före detta handbollspelare som hade karriären bakom sig. Något som den då 29-årige försvarspelaren var medveten om.

När Torrevieja visade intresse bestämde han sig. Det fick bära eller brista.

– Så var det verkligen. Jag hade bara tänkt sticka till Spanien i tre månader för att sedan flytta hem till Dalarna och sluta helt med handbollen.

Med ödet ville annorlunda. Förutom en säsong i den danska ligan så har Jernemyr blivit kvar i Spanien. Han har två år kvar på kontraktet med Barcelona, i våras utsågs han till ligans bäste försvarare – vilket i sammanhanget är en prestation.

Vad var det som hände?

– I första hand tror jag att min själ fick ro när jag kom till Spanien. Det förstod jag efter att jag lämnat Göteborg. Den sista tiden i Sverige var jag bara trött, hade noll ambitioner att bli proffs och landslaget hade jag gett upp.

När de privata bitarna föll på plats så kom de sportsliga framgångarna av sig själv. Han står på toppen av sin karriär. Om det blir en fortsättning i landslaget även efter OS återstår att se.

– Jag håller på så länge som kroppen håller. Men det handlar inte bara om mig själv längre. Jag har en dotter på tre år i Karlskoga, en flickvän i Norge. Det finns andra som är beroende av mina beslut.