"Kan ha varit sista matchen"
Jimmy Lidberg är fortfarande världens bäste brottare som inte har vunnit guld.
Men han stred sig till ett brons i sin första olympiska turnering och det var en medalj som fick den store 96-kilosmannens tårar att trilla.
– Men det kan mycket väl ha varit min sista match.
Relaterat
Resan fram var lång och knölig men den slutade denna tisdagskväll vid Themsen på en prispall med ett band runt halsen och i den en glittrande bronsmedalj.
– Det är vägen fram som avgör hur skön medaljen är, säger Jimmy Lidberg och han har brutna fingrar och smärta i kroppen och han kan nästan inte prata av utmattning efter sin segermatch mot vitryssen Tsimafei Dzejnitjenka, som han lyfte och rullade och behandlade som en annan behandlar kudden i soffan.
Efter matchen draperade han sig i den svenska flaggan och studsade runt och han sprang till den stora hallens kortända och sträckte på den långa kroppen och fick med ett okonventionellt brottargrepp armarna om sin hustru Johanna som han hivade ner på golvet och gav en innerlig kram som fick ögon att tåras på de som stod bredvid.
– Min fru, sade han, hon har stöttat mig i alla år.
– Vi har varit tillsammans i tio och gifta i ett och ett halvt och det har varit så mycket kämpa, inte bara för mig, utan också för familjen.
Jimmy Lidberg har haft ett bedrövligt år med sjukdom och skador, som förföljer honom.
Från handskadan i vintras när han skar julskinka till lunginflammation, höftledsskadan och meniskproblem som en konsekvens av det.
Han har bara gått en bråkdel så många matcher som han brukar under ett år och han har balanserat på en skör tråd om han över huvud taget skulle kunna komma till London.
– För en vecka sedan visste jag inte ens om jag skulle kunna starta, säger han.
Jimmy Lidbergs insats blir inte mindre stor av det faktum att 96-kilosklassen har den avgjort bredaste toppen.
Det visar inte minst att under de tio senaste VM:en har det korats tio olika mästare.
Under åren har han vunnit sju mästerskapsmedaljer – två VM-silver och två EM-silver, två VM-brons och ett EM-brons – men det svårfångade guldet saknas fortfarande i 30-åringens välfyllda prishylla.
– Men efter den säsongen jag haft så är detta bronset tio gånger guld för mig, säger han.
Nu står den 30-årige Spårvägaren inför ett val, sluta eller inte.
– Det är två faktorer som avgör, säger han, familjen och skadorna.
Han är utomlands uppemot 180 dagar per år och det är tufft med två små barn hemma.
– Jag har försökt pussla men det är svårt, och sedan vet jag ju inte om mina skador läker.
– Det här kan mycket väl ha varit min sista match.
