–Klart att jag vill tävla för Sverige, säger Bager.
Efter två starter i nordiska mästerskapen siktar han vidare. SM-guldet för en vecka sedan var bekräftelsen på att han är något stort på spåren och sättet han vann på är en illustration av vad självförtroende innebär.
–Jag vann med en enda poäng, men jag kände mej säker på segern hela vägen, förklarar Bager, för jag visste att jag var starkare, snabbare och hade bättre kondition. Jag hade bantat sex kilo men märkte det inte ens.
Den osäkre flyktingen har växt ut på mera än ett sätt och detta kan bara vara början.
–Nu har jag Europamästerskapet att sikta på, sedan VM. Och längre fram drömmer jag om olympiska spelen i Rio de Janeiro 2016. Sedan kan jag bli proffs.
Vi träffas i Partille, där Bager för inte så länge sedan flyttade in i sitt livs första lägenhet. Han är inte ensam längre.
Efter två år i Sverige lyckades han spåra upp sin mamma och de fem systrarna.
–Det finns en internetsida, ungefär som Facebook, berättar han, där vi från Hazarafolket som spridits runt om i världen försöker hjälpa varandra. Där fick jag hjälp att hitta min mamma, som flytt till Pakistan.
I somras hade Bager lyckats utverka inresetillstånd för mamma Anisa och de fem systrarna. Pappa då?
–Jag söker honom också, men har ingen aning om var jag ska leta. Jag har inte sett honom sedan jag var 13 år.
Bager tar ansvar för familjen och det syns lång väg att systrarna avgudar honom. Näst yngsta, sexåriga Zarah, lägger sig hos Bager och lyssnar under hela den här intervjun – tills hon somnar med ett lyckligt leende på läpparna.
I den växande prissamlingen har plaketten från svenska mästerskapet en hedersplats. Den är en dyrgip, som systrarna bara vågar fingra på med viss andakt.
Familjen är stolt.
–En mamma är väl orolig när sonen boxas, men mest av allt är jag stolt över hur han utvecklas. Jag ber för honom, säger Anisa Mohammadi till GP med Bager som översättare.
Bager är förresten ett namn som bara används hemma och i officiella sammanhang.
–Alla säger Bagheera, skrattar han, klubbkompisarna, skolkamraterna på Porthällagymnasiet, alla andra kompisar och till och med jag själv.
Medan han växte upp var han aldrig aktiv i idrottssammanhang, men han hade som så många andra killar drömmar. Bager gillade att titta på matcher med Muhammad Ali och Mike Tyson. Men starkaste intrycket gjorde Rohullah Nikpai, som 2008 vann Afganistans hittills enda olympiska medalj, brons i lättaste taekwondoklassen.
–Jag visste inte ens om det fanns taekwondo i Sverige, så jag tänkte inte på det mera efter att ha flytt, säger han.
Han fick hjälp av en man han inte känner, åkte båt, tåg och buss tillsammans med fem andra killar i samma ålder för att kunna fly kriget hemma. Han har inte längre kontakt med någon av dem.
Efter att ha vistats på behandlingshem i Malmö, eftersom det inte fanns annat boende för honom, kom Bager till Borås. Där tittade han på basket i Boråshallen och såg att det fanns en boxningslokal.
–Jag sa till min fosterfamilj att jag ville börja boxas och gick själv till Ymers träning. Där jag bodde trodde dom att det snabbt skulle gå över, men jag håller på ännu.
När han flyttade till en annan fosterfamilj, i Partille, gick han över till Göteborgs Team Box, där han vann en av klubbens tre titlar i senaste SM.
–Jag har fortfarande vänner i Ymer och en av dom, Hichem, är min tränare. Han kommer till Göteborg tre gånger i veckan, övriga dagar tränas jag av till exempel Patrick Bogere.
Det svenska medborgarskapet lär komma inom kort och betyder att Bager kan tävla i mästerskap även utanför Skandinavien.
–Jag satsar så mycket det går, lovar han, inte bara på boxningen. Jag vill vara bra i skolan också.
Bagheera flyr inte längre.
Han tar fighten.
