Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

När barnen spelar hejar vi – eller så håller vi käften

Gothia Cup har startat och just nu befinner sig barn från hela världen i Göteborg för att spela fotboll. Så hur kan då avståndet mellan stadens egna klubbar vara så långt?

Jag befinner mig i Holland för att bevaka damlandslagets EM-matcher när jag läser granskningen som mina kollegor hemma i Göteborg gjort. Resultatet är chockerande. Åtta av tio så kallade förortsklubbar (i själva verket är det Göteborgsklubbar och inget annat) har upplevt hur föräldrar till barn från andra delar av stan tar till groteska, rasistiska uttryck för att … ja, varför?

För att vinna matchen? Eller för att känna någon slags bisarr samhörighet med ”sina egna”? Eller bara för att de bär på ett hat inom sig, ett hat som de tillåter sippra ut när det är dags för match?

Jag vet inte vilket, men oavsett orsak är det svårt att förstå hur vuxna människor kan bete sig så. Visst, alla som tillbringat tid på sociala medier och andra nätforum vet att den ohejdade, råa rasismen, den finns där. Den finns överallt och att läsa kommentarerna under vissa nyhetsartiklar är ibland som att sticka ner huvudet i ett svart hål av ilska, missunnsamhet, främlingsfientlighet och allmän undergångsstämning. Det är oerhört deprimerande.
Men där, på nätet, är det trots allt oftast vuxna som käbblar med andra vuxna. Att det uppenbarligen också sker i en miljö med barn, för barn, gör saken så väldigt mycket värre och farligare.

Göteborg är en splittrad stad, det är inget nytt. Vi har ett jätteproblem med segregation och både unga och gamla sitter i olika delar av staden och pekar på ”de andra”. Invandrarlagen kommer hit och ställer till jävelskap, säger man på ena sidan. Överklasslagen kommer hit och sprider rasism, säger man på den andra.

Det är en ond, giftig cirkel som helt enkelt måste brytas. Som Gunnilses ledare Pradip Morjaria säger: Vi måste besöka varandra mer.
För om man lyfter blicken bara lite så ser man ju att det finns inga ”dom”, det finns bara ett vi. Det här är vår stad och vi kommer att få dras med varandra vare sig vi vill det eller inte. Och grunden till en fungerande samexistens läggs naturligtvis när vi är unga, det är då vi plockar upp värderingar, hittar allianser och vänner, och tyvärr även utser fiender. Att som pojklagsspelare då bli kallad ”jävla svartskalle” innebär att något går sönder. I den pojken, i hans lagkamrater och därmed i vår gemensamma framtid.
Vissa menar att domarna ska kunna avvisa de föräldrar som beter sig illa, men jag är tveksam.

Domarna är själv ofta väldigt unga, inte sällan har de också invandrarbakgrund, och det är redan omvittnat vilket svårt uppdrag de har. Att lägga ännu mer ansvar på den utsatta rollen tror jag helt enkelt inte är möjligt.

Istället är det, självklart, ledarna och föräldrarna som gemensamt måste enas – och kanske rent av skriva på ett skriftligt kontrakt – om att när barnen spelar, då hejar vi.
Eller så håller vi käften.

Mest läst