Hanna Öberg är såklart en värdig vinnare, och hon lär kamma hem Jerringpriset av bara farten också. Dels för att svenska folket är väldigt förtjust i sina skidhjältar, men också för hennes oemotståndliga personlighet. Ingen som tittade på OS kan glömma hur glädjetårarna rann när hon kastade sig i sin mammas famn efter det osannolika guldet.
Dessutom pratar hon ju, till skillnad från Armand Duplantis, svenska. Det ska inte underskattas när det gäller förmågan att knyta an till sin publik, möjligheten bli folkkär.
LÄS MER:Hanna Öberg får Bragdguldet 2018
Men Bragdguldet är inte en popularitetstävling på samma sätt. Här är det en jury av idrottskunniga som slår sig ner och resonerar sig fram till en vinnare. Och då trodde jag faktiskt att man skulle landa i att Armand Duplantis är den som stått för årets absolut främsta idrottsbragd – trots att ett EM inte har samma status som ett OS.
I statuterna står det: ”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition”.
De orden går såklart att applicera på såväl Öberg som på Duplantis, och på Hansdotter, Myhrer, Kalla och Stina Nilsson med för att nämna några. Men i min bok står ändå ”Mondos” prestationer ut. För det var ju inte bara det att Duplantis, 19 år gammal, gick och vann EM.
Det var sättet det skedde på som gjorde tävlingen i sig till tidernas bästa (aldrig förr har någon, som Timor Morgunov, klarat sex meter och ändå inte vunnit) och som gjorde Duplantis insats till den allra finaste av alla svenska insatser i år.
6,05. Ett resultat som fick en hel friidrottsvärld att dra efter andan och bland det bästa en svensk presterat i modern tid. Bara Sergej Bubka har hoppat högre utomhus. Det är nio centimeter ifrån världsrekordet och alla som såg reprisen vet att ”Mondo” förmodligen hade passerat ribban utan att riva även om den legat på 6,15.
Det är, faktiskt, helt osannolikt. Det ska inte vara möjligt. Men Duplantis bryr sig inte. Han bara hoppar. Högre och högre.
En dag lär han få sitt Bragdguld också. Men i dag gratulerar vi Hanna Öberg som var den av alla svenska OS-hjältar som sken allra starkast i vintras, och jag stod själv i målområdet när allt exploderade, när orealistiska drömmar plötsligt blev verklighet. Jag frös, och jag rös och det är såklart omöjligt att säga att hon inte förtjänar detta.
Samtidigt bör vi också sända en tacksamhetens tanke till den unike Wolfgang Pichler som dragit upp hela det svenska skidskyttelandslaget från dyn och gjort Blågult till en stormakt igen.
Apropå bragd, alltså.
