Supportrar från hela världen vallfärdar till de engelska arenorna, betalar skyhöga biljettpriser och fyller arenorna. Skys tv-avtal för sändningsrättigheterna saknar motstycke och genererar pengar till klubbarna som man knappt trodde fanns.
Produkten Premier League levererar.
Fast notan för framgångsmaskinen landar hos det engelska fotbollförbundet (FA).
Något likhetstecken mellan framgångar för ligaklubbar och landslag finns inte alltid. Det engelska landslaget har trånat efter framgångar sedan VM-guldet 1966, men något ljus i tunneln är svårt att se. Snarare tvärtom, just nu är det kolgruvesvart.
När det engelska landslaget tvingades lämna arenan i Nice efter debaclet mot Island i EM:s kvartsfinal var det ytterligare ett bevis på vilken kris den nationella fotbollen befinner sig i. Återigen tvingades det haussade landslaget att lämna ett mästerskap utan att vara i närheten av en guldmedalj.
Och det var knappast oväntat.
När de 23 nominerade spelarna till Ballon d’or nominerades i höstas fanns ingen (!) engelsman med på listan. Någon ljusning bland ungdomslagen är svår att finna. Medan Sveriges U21-lag kunde lämna Tjeckien med en guldmedalj runt halsen hamnade det engelska landslaget sist i Sveriges grupp. Och på tränarfronten är det lika mörkt. När Premier League summerades i våras kunde alla konstatera att ingen av topp-tio-klubbarna tränades av en engelsman. I år är det bara fyra av de 20 Premier League-klubbarna som har engelska huvudtränare.
Många av klubbarna i Premier League ägs inte ens av engelsmän.
Att skylla på att det är för många utlänningar i klubblagen och att engelsmännen in släpps fram är den vanligaste och enklaste förklaringen. Det är klart att en del av förklaringen finns där, samtidigt måste det till en allvarligt menad självrannsakan och en självinsikt om att något är fel för att hitta andra mer framgångsrika recept. För så här är det: hade de engelska spelarna och ledarna varit tillräckligt bra så hade det givetvis tagit större plats i Premier League och på den internationella scenen.
Efter förbundskapten Roy Hodgsons avsked i EM, ville FA till vilket pris som helst ha en ny engelsk förbundskapten och fastnade till slut för den 61-årige Sam Allardyce. Jag tycker det var ett oerhört märkligt val. För att nå dit som FA och framför allt supportrar vill, krävs en modern tränare som vunnit titlar och har en stor erfarenhet av internationell fotboll. "Big Sam" har tränat klubbar som Notts County, Bolton, West Ham och Sunderland. Sam Allardyce må vara en hyvens karl, men hans erfarenhet av toppfotboll på internationell nivå är oerhört begränsad.
På FA:s hemsida kan man läsa en lång artikel om hur "Big Sam" minns VM-guldet 1966.
Det är 50 år sedan och säger tyvärr en del om det engelska hälsotillståndet.
Plus
Känner ni för att titta på mer genuin engelsk fotboll, så dra er inte för att fokusera på en match i Championship eller i de lägre divisionerna. Bra publiksiffror, bra tryck på pubarna och härlig doft av fish&chips.
Minus
Övergångssummor och löner till spelarna i Premier League är så ofantliga att det svårt att ta till sig. Och avståndet till den vanlige supportern bara växer och växer.
