Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Karin vet hur det är att vinna

    Då som nu var platsen en ishockeyarena, men så mycket annat förenar inte Sveriges första guldtävling med den här veckans Europamästerskap. - Jag är fortfarande stolt, säger Karin Lundgren, som vann 400 meter för 46 år sedan.

    Karin Wallgren, som hon då hette, var en föregångare bland kvinnliga friidrottare. Få, om ens någon, tränade så hårt och varierat som hon. Och 1967 var hon bättre än någonsin, en av fyra svenskar som togs ut till det andra inofficiella Europamästerskapet inomhus.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Det fanns inga hallar i Sverige, men en bana hade lagts på Johanneshovs isstadion och en annan, utan dosering, i göteborgska Partihallarna.

    Inte heller i EM-orten Prag fanns någon friidrottshall. EM arrangerades i den tjeckoslovakiska huvudstadens största ishockeyarena. Varvbanan mätte 150 meter (numera är 200 standard) och hade förstås trånga kurvor. Startblock användes inte, utan de fyra 400-meterslöparna i varje heat startade stående, sida vid sida.

    – Det gällde att vara snabb från början, berättar Karin, och det passade mej som egentligen var sprinter.

    I försöken fanns nästan hela finalfältet från EM utomhus något halvår tidigare, så konkurrensen var tuffast tänkbara. Men Karin tog sig utan problem vidare från försök och semifinal.

    – Jag ledde från start till mål i finalen, fortsätter Karin, som vann med nästan en sekund före tvåan, Amelia Louer från Holland.

    Åtta minuter efter 400-finalen ställde hon upp på 50 meter – längre var inte raksträckan – och tog silver!

    – Jag utsågs till hela tävlingens bästa kvinnliga deltagare, säger hon.

    1967 var hennes stora år. Hon blev uttagen till Europalaget mot USA, slog båda amerikanskorna på 400, och reste till för-OS i Mexiko City. Där blev hon tvåa på 400 och trea på 200 meter.

    – Jesse Owens (sprinterlegendaren som retade Hitler med sina guld i Berlin 1936) var prisutdelare och det var riktigt stort, minns hon.

    I OS året efter kunde hon inte göra sig själv rättvisa på grund av en lång skadeperiod.

    Karin missade svenska mästerskapen 1967 på grund av resan till Mexiko, men vann ändå ett SM-guld – i terränglöpning 2 000 meter!

    – Jag tycker fortfarande om att springa i skogen, säger hon.

    Hon ingår i organisationskommittén för EM i Scandinavium, men kommer att ha tid att se tävlingarna.

    – 400 meter är fortfarande speciellt för mej, intygar hon, och jag tror på Moa Hjelmer. Förra året tippade jag redan dagen före finalen att hon skulle vinna EM och jag fick rätt. Det går nog bra här också. Moa har gjort rätt som satsat på kortare sträckor inför mästerskapet.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.