Lena leder tittarna rätt i slutspelet

Rösten kraxar oroväckande, men C Mores hockeykommentator Lena Sundqvist biter ihop. Är det slutspel så spelar du ändå, liksom.

– Jag har en slutspelsförkylning som börjat krypa sig på, men det hör ju till … Det är det här som är det roliga. Det är det som jag jobbat hela säsongen för … så jag ska inte klaga alltför mycket.

I år är det den första säsongen i SHL för Lena Sundqvist – och hon stortrivs.

Varför blev du blev just sportkommentator?

– Oj, bra fråga! Jag har faktiskt inget enkelt svar på den. De flesta har drömt om det sedan de var små, men jag har inte det svaret. Vi skämtade om det när jag var liten, jag pratade mycket och fort – men när jag väl började plugga journalistik var det aldrig det som jag tänkte att jag skulle göra. Så svaret är att jag halkade in på det av en slump … och när jag väl provat så var jag fast. Jag insåg att det var det här som jag tyckte var roligast att göra inom journalistiken.

Lena startade på Radio Norrbotten, där hon fick prova på kommenterandet samtidigt med skolan.

– Sedan hade Radiosporten ett projekt för att få fram kvinnliga kommentatorer. Jag kom via det projektet in på Radiosporten, berättar Lena.

Hade du nån förebild i branschen?

– Nä, det hade jag inte … för det var inte det här som jag hade tänkt göra. Sedan har det kommit lite längs vägen. Det är klart att jag är uppvuxen med att lyssna på Lasse Granqvist och Jacob Hård, människor som gjort de stora evenemangen inom svensk sportkommentering. Sedan blev Dagge Malmqvist på Radiosporten min handledare i det här projektet. I och med det blev han också en förebild. Han har en jättestor del i min utbildning och min utveckling, eftersom han var ansvarig för mig.

Nu är Sundqvist själv en förebild. Den första svenska kvinnan som kommenterar hockey – och stjärna på C More.

– Det är svårt att se på sig själv i den rollen, som en förebild, men det är folk som säger det ibland. Sedan är det såklart jätteroligt om jag kan få fler tjejer att vilja satsa på det här. Att de ser att det möjligt.

Var det en svår omställning från radio till tv?

– Ja, det är den faktiskt. Den är nog svårare än vad folk tror! Det är två helt olika grejer. Jag kommenterar fortfarande hockey, men det är på olika sätt. På radion är du folks ögon, du måste måla mer och beskriva mer. På tv ser folk samma sak som du ser. Då är du mer guiden genom matchen, den som ska hjälpa dem igenom. Allt som jag hade nött in under åren på radion fick jag jobba väldigt hårt för att slipa bort. Det är lätt att hamna i det som sitter i ryggraden i början.

Är det mer namn i tv – och mer målning i radio?

– Ja, mycket mer namn! I radio är ett namn ganska värdelöst. Det är klart att du säger att namn där med, men för radiolyssnaren som inte är jätteinsatt säger det inte så mycket om jag säger att Henrik Tömmernes har pucken. Det säger jättemycket mer att Frölunda har pucken i högerbacksposition. Då får du en bild. Medan det i tv är helt bortkastat att säga det …

Har du ett savantminne på spelarnummer?

– Haha. Du blir ganska knäpp med det där. Det är lite för många hockeyspelarnamn som finns i mitt huvud.

Det är nåt annat som försvinner – varje gång du lär dig ett nytt hockeynamn?

– Jag tror det! Jag blir bara dummare och dummare för varje dag, haha.

Så om jag säger 33 i Brynäs?

– Elias Fälth.

23 i HV71?

– Lias Andersson.

3 i Frölunda?

– Carl Grundström.

Tre av tre, hundra procent. Men vägen dit är inte enkel. Sundqvist kör en egen typ av försäsongsträning, där spelares namn och nummer nöts in tillsammans med olika egenskaper, positioner och bakgrundshistorier.

Och tror ni att det finns en researcher som tar fram materialet … så tror ni fel.

– Ja, det här är inte USA! Där kan de bli rätt imponerade av oss om vi gör internationella matcher. De har till och med folk som plockar fram saker under själva matchen. Eftersom jag inte har det så måste jag ha gjort allt jobb före – och jag måste kunna hitta det i mina papper. Det gäller att ha gjort läxan före.

Sundqvist tar själv fram sitt bakgrundsmaterial om varje lag och varje enskild spelare. Allt samlas i ett stort dokument och materialet lever under hela säsongen.

– Förberedelserna tar jag dagarna innan match, inte själva matchdagen. Den stora delen av mitt jobb gör jag framför en dator, inte i en ishall.

Har du nån gång känt att ”Fan, jag är inte riktigt påläst?”

– Eh, jag det har jag nog gjort. Nån gång blev jag inringd på radion för en match när kommentatorn blivit sjuk. Då är det klart att du hamnat i en situation där du inte är riktigt lika påläst som du hade tänkt. Mina förberedelser är min trygghet. Är du inte förberedd så blir du mer stressad …

Har du någon favorit att intervjua?

– Oj. Det är många som är bra i en intervjusituation. Jag tycker att Malmös Erik Andersson är en av de bästa. Särskilt i en pausintervju. Det är något av det svåraste vj gör. Åt båda håll, både som spelare och intervjuare. Han är en av de spelare som är skarp i de situationerna. Det jag gillar är folk som lyssnar på frågan, tänker efter och svarar därefter. Och inte bara slänger ur sig nåt svar som du alltid har, haha.

Nån favorit i Frölunda?

– Joel är alltid ett säkert kort, så är det. Samtidigt kan jag känna att vi intervjuat honom några gånger för många.

Din roligaste match eller mästerskap?

– Ett OS är svårslaget, det är det. Det är jättehäftigt med hockeyturneringen och att ha alla matcher samtidigt. Däremot tror jag att den häftigaste matchen som jag gjort är nog tammetusen Modo mot Leksand i fjol, match sju.

Lena tar ett andetag och utvecklar.

– Det var en sån himla speciell match. Det är nog bland det sjukaste och det mest häftiga jag gjort. Det är en klassisk förening som åker ut, det är samtidigt resan som Leksand gör. Det var stämningen inne i hallen. Den var brutal. Jag stod och skakade inför förlängningen – och jag bryr mig inte om hur det går i den hockeymatchen. Bara av spänningen som fanns inne i hallen stod jag och skakade. Då kan jag bara tänka hur det var om du har hjärtat i nån av de föreningarna …

I början av tv-karriären på C More drabbades Lena av nättrollen, de hatande människor som kan förpesta livet och karriären.

Har det lugnat sig?

– Det där går i vågor hela tiden, men just nu upplever jag att det är lugnare. Det var en del i början, men det var nästan ännu mer i starten av den här säsongen – när jag gick in i SHL. När jag fick rollen jag haft i studion, när jag valde att prata om det utåt … då fick jag ännu mera skit. Så första halvan av den här säsongen har det varit jättemycket.

Handlar det om din insats i rutan?

– Det mesta jag får handlar inte om min prestation, om jag ska vara ärlig. Om nån skriver att jag är en dålig kommentator är det inget som jag räknar som näthat, utan det är kritik som jag får vara beredd att ta. Det får vi alla ta. Det är en tycke och smak-bransch. Det finns ingen som alla tycker är bra. Det jag räknar som näthat är de personliga påhoppen, det som är uppe och nosar på sexuella trakasserier. Den problematiken, säger Lena allvarligt.

Men att sluta? Aldrig.

Framtiden då? Var sitter Lena Sundqvist om tio år?

– Bra fråga! Jag har aldrig planerat, så jag vet inte. Just trivs jag jättebra med det som jag gör. Jag känner fortfarande att jag är väldigt ny och utvecklas i det som jag gör. Att jag utvecklas för varje match är kanske en överdrift, men jag känner att jag utvecklas för varje säsong. Det driver det här framåt. Sedan får jag se om några år om jag är lika motiverad att göra hockey år ut och år in. Det är svårt att svara på nu.

Och Lena ser även en utvecklingspotential i C Mores sändningar.

– Jag känner inte att jag är på toppen av min förmåga. Jag kan utvecklas betydligt. Det är bara min andra säsong i tv – och den första i SHL. Jag är bara en rookie, som jag ser det!

TEXT

Johan Rylander

johan.rylander@gp.se