Jenny Silfverstrand slog cancern – nu siktar hon på SM-guld

Hon växte upp i västra Göteborg, pluggade på Hvitfeldska gymnasiet, fick ett spännande arbete inom eventbranschen – och hade kanske inte tänkt sig ett liv i Stockholm.

Men så blev det, när kärleken kallade.

En kärlek som sedan kallnade innan en annan kom in i livet, och nu är hon rotad i Danderyd med sambo och två barn. Och väl i Stockholm i början av seklet fick Jenny – precis som i Göteborg – jobb på just en eventbyrå. Den råkade ägas av en viss Peter Wallin, en före detta spelare i Djurgården.

– Byrån jobbade mycket med Djurgården och olika event för dem och på så vis slussades jag in i föreningen via olika uppdrag, säger Jenny, som nu har varit anställd av hockeyföreningen sedan 2004 och som sedan 2013 är dess vd.

Hur är det att vara kvinna och vd för ett SHL-lag?

– Jag har aldrig blivit annorlunda behandlad för att jag är kvinna. Inte vad jag märkt i alla fall. Hockeyvärlden är inte så macho, den är tvärtom ganska mjuk. Sedan hade jag ju varit länge i föreningen när jag blev vd, många visste vem jag var, så det har aldrig varit särskilt dramatiskt.

Om bröstcancern: "Allt gick väldigt fort"

Det var desto mer dramatiskt den där augustidagen för ett och ett halvt år sedan. Jenny var på en begravning i Småland och kände en liten förhårdnad vid ena bröstet.

– Jag googlade och visste redan när jag skulle undersökas av läkare vad det var. Jag fick ju ligga där på en brits och se ultraljudet och det såg exakt ut som en tumör. Sedan gick allt väldigt fort. Jag berättade för mina kolleger, jag fick tid för operation … och damlaget gjorde en fantastisk manifestation för bröstcancer som verkligen värmde mig.

Men sluta jobba tänkte hon först inte göra. När tumören var borttagen följde tre veckors väntan medan den var på analys.

– Jag hade resor planerade sedan tidigare och det passade mig perfekt. Men jag märkte att jag blev irriterad på ett sätt som jag inte hade blivit tidigare, jag blev känsligare för motstånd.

När analysen väl var klar fick Jenny veta att strålning och cellgifter väntade.

– Det var nästan det jobbigaste, med cellgifterna och att jag skulle tappa håret. Jag tänkte fortsätta jobba mellan behandlingarna. Men vår sportchef Joakim Eriksson fick mig till sist att tänka om – och det är det bästa beslut som jag har tagit. Att prioritera mig själv och min familj, att totalt koppla bort jobbet och bara rå om mig själv … Men det kom också ett bakslag för ungefär ett år sedan. Då mådde jag inte särskilt bra, utan var lättirriterad och allmänt besvärlig. Men det var väldigt nyttigt för mig – jag som aldrig sagt nej till jobb tidigare, berättar Jenny, som sedan augusti arbetar heltid som vd igen.

Hur mår du nu?

– Toppen! De fyra-fem senaste veckorna har det hänt något, jag mår verkligen bra igen. Men jag upptäcker tyvärr att jag är på väg att falla in i en del gamla hjulspår…

Vilka spår då?

– Det där om att vara snäll mot sig själv, det måste jag påminna mig om. Inte stressa i onödan, inte kolla mobiltelefonen det första jag gör på morgonen utan istället låta den vänta ett tag. Det handlar om vilken livsstil man har och vilka prioriteringar man gör, om att man ger sig själv tid att återhämta sig. Om att hitta en bra balans och gärna försöka röra på sig.

"Vill vara med och bygga ett starkt Djurgården"

Att vara vd för en hockeyförening som påverkas så otroligt mycket av de sportsliga resultaten är en stor utmaning.

– Jag kan vara med och bestämma och styra mycket – men det som händer på isen ligger ju helt bortom min kontroll. Jag har varit med om både upp- och nerflyttning och vet hur många människor vi påverkar. Och fler ska det bli. Jag vill vara med och bygga ett starkt Djurgården som är så mycket mer än bara sitt SHL-lag, som är hela stans angelägenhet – ja, nästan så att vi ska finnas i typ … Asien!

Ni har storsatsat på damhockeyn på senare år. Varför?

– Varför inte, säger jag. Jag tror att det är helt rätt väg att gå. Vi ska vara en förening för alla, vi ska vara med och skapa förebilder, vi ska ha flicklag i varje åldersgrupp och vi vill ha tjejer och kvinnor på läktarna. 30–40 procent av damlaget finansieras av vår herrverksamhet, men det har jag inga som helst problem med. Det är snarare naturligt. Herrhockeyn har ju 66 års försprång …

Hur upplever du samarbetet mellan SHL-klubbarna?

– Väldigt bra. Vi är konkurrenter på isen, men utanför jobbar vi alla gemensamt för att utveckla ligan och hockeyn. Om Färjestad gör något bra, så vill och får jag veta det – och kan testa det hos oss.

Men du, handen på hjärtat. Hur känns det för dig som Påvelundstjej när ni möter Frölunda?

– Det känns bra! Jag var inte så hockeyintresserad när jag växte upp och jag är så mycket djurgårdare nu efter alla år i föreningen. Det är mer mina vänner som bor kvar i Göteborg som har lite skoj åt när Frölunda slår oss, som i kvartsfinalserien för ett par år sedan. Då kan man få några sms…

"Skulle vilja vara med och vinna SM-guld"

Det stora närmaste målet för Jenny Silfverstrand och Djurgården är att flytta tillbaka till Globen, vilket kan bli verklighet redan om ett par år. Men då ska inte arenan se ut som idag.

– Innertaket ska fixas till så att det kan vara flexibelt, allt ska fräschas upp, målas om och så. Arenan ska kunna ta 6 000 åskådare och ändå kännas intim – eller 14 000 om det är slutspel. Allt ska finansieras av försäljningen av marken där Hovet står i dag, som ska säljas ut för att bli kontor och bostäder, och för en gångs skull verkar politikerna vara överens om den här lösningen. Ett krav är också att vi ska få mer isyta – två fullstora träningsplaner under Hovet. Bristen på isytor är något vi kämpar med hela tiden, säger hon.

Jenny drivs av att få Djurgården att växa, av den komplexa verkligheten att vara högsta tjänsteman i en bransch som å ena sidan är superkommersiell och å andra sidan helt ideell. Och så har hon en stor, stor önskan.

– Jag skulle vilja vara med och vinna SM-guld med Djurgården. Trots 14 år i klubben har jag aldrig fått vara med om det. Det vore något.

TEXT

Tobias Jansson

sport@gp.se