Den lilla italienska restaurangen i Linnéstan har öppnat en halvtimme tidigare. Chefen Christer är på plats och lovar att vi kan få beställa från den stora menyn, inte bara lunchmenyn – så länge inte de andra gästerna ser det.
Det är ju trots allt Tomi Kallios favoritrestaurang.
Ett bord för fyra är uppdukat i ett avskilt rum. Italienskt bubbelvatten på bordet, vita servetter. Allt är redo för intervjun med landets hetaste hockeybröder.
Men klockan är 11.13, fortfarande ingen tvilling på plats.
"På gång?"
Messet studsar, Joel – som önskat pasta och lugn bara två dagar tidigare – lyser fortfarande med sin frånvaro. Och ingen svarar när signalerna går fram.
11.23, ett nytt textmeddelande – den här gången till Henrik:
"Är du och lillebror på gång?"
Henrik Lundqvist svarar snabbt.
"Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag har dubbelbokat … är Joel på plats?"
Nja … vår stora söndagsintervju startar sisådär – men sekunder senare ringer det, från dolt nummer.
"Tja, det är Henke. Jag har gjort såna här grejor förr! Men att Joel skulle missa … han missar ju aldrig nåt!"
Men tro nu inte att bröderna Lundqvist gått och blivit dryga, eller som vissa fotbollsspelare med proffsmeriter. Kalla det bara tvillingmässig sinnesförvirring. Eller nåt liknande.
För Henrik och Joel ställer upp.
Den italienska krogen byts ut mot Hönö, en liten färjefärd ut i Göteborgs skärgård.
– Vi ska ändå dit med familjen i kväll, säger Henrik och bokar upp en ny dejt – utan att checka med brorsan först.
Några timmar senare slår kaptenen på Göta av motorerna. Färjan glider sakta in mot hamnen på Hönö.
Det tar 35 minuter från Frölundaborg att ta sig ut på den ö som Joel Lundqvist och hans familj valt att bosätta sig på, i ett stort hus mitt på ön. Frun Amanda har rötterna här, i den ottordahlska släkten som lyste upp Gais under tidigare år.
Barnen Vilma och Viktor, fem och två år fyllda, får en lugn uppväxt … långt från avgaserna i stan.
Henrik glider av färjan med sin svarta Land Rover, sportversionen – med feta mattlackade och svarta fälgar på 20 tum. Han har lärt sig av vinterns sliriga fadäser med sportbilen och nu går faktiskt hockeytrunken, benskydden och barnvagnen in utan problem.
– Fast jag har kvar Maseratin också. Barnvagnen går in där med, flinar han.
Han fäller vant upp barnvagnen och placerar dottern Charlise där. Frun Therese hälsar och får ta en tur i Klåvas hamnområde.
En stund senare kommer Joel med ett barn i famnen och ett i handen.
– Sorry, igen. Jag vet inte hur jag kunde bomma så. Det var helt tomt. Alltmänt yr, alltså. Vi träffades till och med i går – och ingen av oss nämnde intervjun. Och nu dog min telefon, det är bara en sån dag, ler han.
Att bröderna har en dragningskraft på omgivningen är rätt givet. En man drar helt ogenerat upp videokameran och börjar filma. Ett par tjejer fnittrar och viskar.
En bit bort, alldeles intill en sjöbod, hittar vi lugnet.
– Kolla, en riktig ljugarbänk!
Henrik skrattar och slår sig ner. Han har en fabrikssliten jeansskjorta, snygga svarta stuprörschinos. Bruna Ray-Bans, tre armband med svart läder och silvertråd. Plus en riktigt vass klocka, förstås.
– Men han ser inte ut som en jävla basist längre, skrattar Joel – som kör lite säkrare, med stilren ljusblå skjorta och mörka jeans till de stora svarta märkesbrillorna.
När killarna spelade sin enda landskamp tillsammans – jo, det är inte fler på A-lagsnivå – blev Henrik inringd som reserv och möttes av just den kommentaren när han släntrade in i omklädningsrummet med tunga kedjor runt nacke och handleder.
– Det var Niklas Anger som drog till på den bredaste stockholmskan: "Jag som trodde vi ringt efter en målvakt – och inte en jävla basist!"
Bröderna skrattar.
De gör ofta det, det finns en harmoni i livet. Det nya livet. Det som innebär barn, familj och allt som kommer därtill: Matningar, skratt, sömnbrist, utveckling, dagishämtningar, kärlek, kaos – allt i kombination med ishockey.
Under hela intervjun sitter Joels son Viktor, två fyllda, tryggt i pappas famn. Utan att gnälla eller trilskas.
– Jag får göra ordning en liten dribblingsyta i garaget. Han gillar verkligen ishallen. Eller hur?
Viktor tar inte ut nappen – men nickar och ler där bakom.
– Vi var fem från början, mamma och pappa och jag, brorsan och syrran Gabriella. Hon bor i Kalifornien med amerikansk man, jag i New York – och nu, när vi sågs i Båstad i sommar, är vi plötsligt 13 stycken runt matbordet. Det är verkligen organiserat kaos, berättar Henrik.
Vem grisar mest runt matbordet – er hund Nova eller dottern Charlise?
– Nova städar! Hon håller koll på vad Charlise kastar på golvet, skrattar Henrik.
Han har aldrig riktigt gillat barn. Visst, brorsans har funkat ... men kanske inte andras. Men det håller sakta på att ändras.
– Nja ... jag vet inte. Om det blir för mycket stoj. Men min toleransnivå har förändrats, ler Henrik.
– Det är ett helt annat liv nu. Helt andra förutsättningar ... det ska funka med kidsen. Då funkar det andra också, konstaterar Joel.
Henrik och frun Therese har barnhjälp i USA, men sköter sig själva på semestern i Sverige.
– Mitt liv har inte ändrats så jättemycket när jag bor i New York. Jag har fortfarande samma rutiner. Det är när vi kommer hem till Sverige som det är annorlunda ... på sommaren blir det ingen struktur, alla rutiner försvinner.
När Henrik sommarpratade i radions P1 i juli berättade han om just det – att han var mer ego och brorsan alltid varit mer av en lagspelare.
– Äh, det sa jag bara för att han skulle få känna sig bra!
– Du hör ju, vem som fortfarande kör sina grejor och sina rutiner – och vem som lagt om sin livsstil, kontrar Joel snabbt.
Just familjen blir allt viktigare i bröderna Lundqvists hockeycentrerade liv. För Joel har den varit det i några år – men för Henrik är det lite nyare. En tatuering på vänstra underarmen påminner om det finaste han har, dottern Charlise.
– Barn har varit på tapeten ganska länge. Men det kändes inte rätt. Så förra sommaren ... eller sommaren innan det, så kändes det ... det kanske är dags. Så det var planerat, berättar Henrik.
Ser ni lättare karriärens slut, när barnen kommit in i era liv?
– Nja, det tycker jag inte. Det är ju livets gång. Vi är 31 och hoppas att vi har många år kvar, förklarar Joel.
– Vi ser nya utmaningar. Att skaffa familj och barn är ju just en utmaning. Det är inte en lätt sak, men det man får tillbaka är enormt mycket. Men det är inte alltid bara att knäppa med fingrarna så funkar det. Det har jag märkt det senaste året. Det är många sena nätter och lite sömn, säger Henrik.
En annan händelse som präglat bröderna är pappa Peters sjukdom. Han, som jobbat som skidlärare i Åre, stod mitt i karriären och marknadsförde både Årefjällen och Båstad.
– Det fick ett snabbt slut. Pappa hade en hjärnoperation som gick ganska dåligt, berättar Henrik.
Pappa Peter opererades i december 2007 – och nåt gick snett.
– Han skulle vara sjukskriven i en månad ... och så ändrades allting. Det blev för alltid. Det hände också när jag var där borta i USA – så ingen var hemma, utom mamma Eva, berättar Joel allvarligt.
Bröderna slets mellan hopp och förtvivlan.
– I början var det: Kommer han att klara sig? Skulle vi åka hem? Sen gick det några dagar, det var mitt i säsong, vi avvaktade. Sen fick vi beskedet att han kommer att klara sig. Frågan är bara hur mycket han kommer att återhämta sig, minns Henrik.
– Det var en tuff händelse. När han vaknade upp var det ingenting. Han kunde varken gå eller prata. Nu har han jobbat sig tillbaka, berättar Henrik.
Pappa blev aldrig återställd, kommer aldrig att bli.
– Han klarar sig själv, nuförtiden. Det var en godartad tumör, som satt lite djupare och blockerade några kärl. Det blev lite mer avancerat än vad som var beräknat, förklarar Joel.
Just den livshändelsen har etsat sig fast hos bröderna.
Familjen först – oavsett vad som händer.
– Det får en annan tyngd, det här med att skaffa familj. Vad blir viktigt, vad prioriterar du? Du ser hur fort saker och ting kan förändras, säger Henrik.
Han har också utvecklats i sitt privatliv. Fångar stunden, eller YOLO som kidsen skriver. You only live once.
– Jag har blivit bättre på att njuta av de bra stunderna. Förr var jag väldigt fokuserad på mer, mer, mer. Jag vill fortfarande bli bättre, jag känner suget. Men jag har lärt mig att hitta en balans när jag kan koppla av. Då mår jag också bättre – och går inte runt och är supertaggad hela tiden, säger Henrik.
En ny säsong närmar sig. Frölunda ska spela European Trophy om bara några dagar – och strax samlar Per Mårts OS-truppen i Stockholm för ett första möte inför Sotji.
Ångest?
– Nä, däremot sätter jag hög press på mig själv. Att prestera. Jag vet vad jag kan – och jag vill ligga på den nivån, prestera bra. Jag vill känna den där sköna känslan att jag ligger där. Annars blir det ... inte ångest, jag vet inte riktigt ...
Joel funderar en kort sekund.
– Jag blir frustrerad ...
Henrik utvecklar:
– Vissa sätter högre press på sig själv, både jag och Joel tillhör den kategorin. När jag går in i en ny säsong har jag mycket adrenalin, vill sätta i gång. Men jag kan också få känslan att nu måste jag prestera. Jag blir inte nöjd om det inte går bra. Jag vill vara däruppe – inte i mitten.
En negativ press?
– Den pressen gör att du får in ångesten. Jag tror många idrottare känner den. Ibland vet jag inte om jag riktigt gillar det jag håller på med. Men sen kommer stunderna när det är helt oslagbart. Och så finns det dagar när jag ifrågasätter vad jag själv utsätter mig för ... både mentalt och fysiskt.
Det märks att grabbarna funderar, eller har funderat, en del. Både Joel och Henrik har pratat med mentala coacher – och Henrik hittar styrkan i sitt bollplank, målvaktstränaren Benoit Allaire.
Han lyfter Henrik under tunga dagar, när nåt stör eller gått emot.
OS-drömmen då?
– För min del är det hur stort som helst. Det är ett tufft mål, att ta en tröja där. Men nu är jag med i den första truppen. Jag måste spänna bågen – och försöka kriga till mig en plats, säger Joel beslutsamt.
Och hur går det för Frölunda, Henrik?
– Det ska bli spännande vad de nya tränarna kan göra. Vi sitter i samma båt i New York, med nya coacher. De kommer att sätta sin prägel på hur saker ska skötas och hur spelsystem ska spelas. Jag följer Frölunda – även om jag inte spelar där. Hjärtat kommer alltid att klappa för Frölunda.
Joel har två år kvar på kontraktet med Frölunda – och Henrik går in på sitt sista i New York Rangers.
Bägge ser dock inget slut på karriären. Henrik kan till och med tänka sig att lira tills han fyller 40 ...
– Jag vill köra till 40, säger Henrik.
Så Larry Brooks i New York Post hade rätt i att du ska skriva ett åttaårskontrakt med maxlön?
– Haha. Larry har koll på grejorna, det brukar han ha. Vi ska prata om framtiden nu ... Det känns som ett rimligt mål att köra till 40. Om jag får vara hel.
Men du kör inte till 40, Joel? Inte med dina ispåsar efter match ...
– Jag får lägga om spelstil i så fall, eller bli back! Jag ser mig spela till 36 eller 38, nånstans. Sedan får du ta år för år, så länge du är skadefri och presterar.
Född: 2 mars 1982. 40 minuter före brorsan.
Familj: Frun Therese och dottern Charlise, som fyllde ett år förra månaden. Hunden Nova, en dobermann.
Klubb: New York Rangers i National Hockey League.
Tjänar: 6,875 miljoner dollar per år – runt 45 miljoner svenska kronor. Kontraktet med Rangers går ut efter säsongen och redan spekulerar NY-medier om ett nytt drömkontrakt, som skulle kunna ge Lundqvist lönetaket 80 miljoner dollar över åtta år … eller, med andra ord: Över en halv miljard.
Aktuell: Som en av världens absolut bästa hockeyspelare. Utsågs 2012 till bäste målvakt i NHL. Med i Pär Mårts OS-trupp inför Sotji 2014.
Född: 2 mars 1982. 40 minuter efter brorsan.
Familj: Frun Amanda och barnen Vilma, fem år, och Viktor, två år.
Klubb: Frölunda HC i Swedish Hockey League.
Tjänar: I snitt 300000 kronor i månaden i sex år. Det betyder att Joel har det bästa kontraktet i Frölundas historia – 21,6 miljoner svenska kronor.
Aktuell: Som lagkapten i Frölunda Indians – och en av Swedish Hockey Leagues allra bästa spelare. Med i Pär Mårts OS-trupp inför Sotji 2014.
... Henrik är bäst i hela NHL på att ta sitt lag till seger i straffavgöranden. Under de åtta säsonger som straffar har funnit i NHL har Rangers med Henrik i mål vunnit 45 straffläggningar. Han har också den högsta straffräddningsprocenten – 76 procent (av 287 straffar).
… Lundqvistarna är ett av tre tvillingpar som mött varandra i en NHL-match. Joel gick mållös för Dallas och Henriks Rangers vann, den 14 december 2006. De två andra – Rich och Ron Sutter, plus Björklövenfostrade Peter och Patrik Sundström.
… Joel och Henrik var en gång i tiden intressant för skivmogulen Bert Karlsson från Skara. Killarna spelade i ett band – och Karlsson ville spela in en låt med Frölundaanknytning. Joel på trummor, Henrik på gitarr – ingen med nån vidare sångröst.
"Det minns jag inte ens! Det är säkert en story som kryddats med tiden", skrattar Henrik.
"Joho! Jag ringde och pratade med honom om att spela in en låt!", svär Bert.
