Vi som hade förmånen att få träffa Stefan minns en allt igenom vänlig man som alltid tog sig tid och alltid försökte svara på alla frågor. På isen kunde han bli skogstokig om han missade en puck, men utanför var han bara en genomtrevlig lagspelare med en lågmäld, underfundig humor.

Jag vet ingen som tyckte illa om Stefan Liv.

I OS i Turin träffade jag honom helt plötsligt när jag bevakade damlandslagets träning. Hans kvinnliga kollega Kim Martin var skadad och Stefan fick frågan om han ville hjälpa tjejerna. Det var direkt efter Tre Kronors värmning inför kvällens match, men Stefan gick ut i den väntande bussen utan att byta om och åkte tvärs över stan för att se till att de blivande silvermedaljörerna fick en ordentlig genomkörare.

Det var aldrig något snack.

Efter träningen frågade jag honom om han haft några som helst betänkligheter att mitt emellan värmning och match göra ännu ett timslångt pass. Det fanns en klar ton av förvåning i småländskan när han svarade:

– Nej, varför det?

För Stefan ställde alltid upp när han kunde. Han gjorde många landslagsturneringar där han visste att han kanske bara skulle få en eller ingen match bakom NHL-stjärnorna. Men han behövdes som pålitlig reserv och därför stod han där i båset match efter match, kepsen på skallen, handen på båsdörren och alltid några peppande ord till dem som passerade.

Det var ju sådan han var.

Han var också en skön kille, lite udda utan att vara konstig, lite för sig själv utan att vara osocial och ofta med ett skevt leende när frågorna blev för tokiga.

Det är så jag minns honom. Och mitt i alla sorgliga tankar finns en annan stark känsla: Respekt, Stefan.