Den blåvita guldpyttipannan i all ära, det finns ingen idrottstradition som är starkare än när hockeylirarna försvinner bakom sina skägg. Och ändå har den inte mer knappt 30 år på hakan.

Enligt historien, alternativt legenden, var det spelarna i New York Islanders som började. De skulle möta Montreal Canadiens i NHL-slutspelet 1980 och kanadensarnas ordförande, Sam Pollock, hade slagit fast att det var förbjudet för hockeyspelare att bära skägg. För att reta gubben och hans lag slutade Denis Potvin, Bob Nystrom, Stefan Persson och grabbarna att raka sig.

Resultatet: Islanders vann fyra raka mästerskap och traditionen spred sig snabbt. Ingen ville utmana ödet, hockeyspelare är som bekant rätt vidskepliga och det tog inte många säsonger förrän skäggen även var etablerade i Sverige och övriga hockeyvärlden.

Nu är det fastslaget att det betyder otur att raka sig under ett slutspel. Resultatet uppträder i form av alltifrån väldiga snårskogar till fjuniga tussar. De förstnämnda är bäst, ett tecken på manlighet i en machosport och en fullt synlig markör på hur bra du lyckats. Ju längre du spelar slutspel, ju längre blir skägget. Alla ser det, alla vet vad det betyder. Det går inte att fuska, ett lösskägg ryker vid första närkontakten.

Visst fanns det belackare, inte minst spelarfruarna. Men försvaret var kompakt och fantasifullt. Det gick så långt att någon påstod att det var vetenskapligt bevisat att spelare presterade bättre om de inte rakade sig före match. Det skulle ha att göra med att männen skrapade bort något kroppsproducerat prestationshöjande ämne varje gång hyveln sattes mot kinden. Ett franskt forskarteam (måtte vara ett av de bästa i världen på att skaffa anslag) fick i uppdrag att undersöka saken och gjorde det noggrant. Till vissas stora förvåning kom forskarna fram till att det inte spelade den minsta roll om rakdonen användes före eller efter en styrkeprestation.

Men ett skägg ska vara ett skägg, det finns en puritansk uppfattning om hur växtligheten ska se ut. Vid förra årets NHL-slutspel ställde Chicago Blackhawks kapten Jonathan Toews till med rabalder när han försökte införa de långa polisongerna som ett slags variant. Supportrarna fick rösta om dessa strån kvalificerade sig för att få kallas slutspelsskägg och till Toews sak ska sägas att det fans några som gav tummen upp.

Men ett sådant tilltag gör man inte ostraffat, Toews beskylldes för allt möjligt, till och med för att vara köpt av ett filmbolag för att göra reklam för den nya Wolverine-filmen.

I Nordamerika har slutspelsskäggen naturligtvis en egen hemsida, playoffbeard.com som inte alltid är så uppdaterad men som ursäktar sig med att administratören lider av en ”upper-chin-injurie”. Webbsidans grundare, en kille som kallar sig Captain Bosh, tillfrågades för några år sedan vad konsekvenserna skulle bli om spelarna plötsligt skulle börja raka sig. ”Jag tror att slutspelet skulle förändras”, svarade den analytiske kaptenen.

Sidan har även ett eget slutspel, Norris Cup, döpt efter alla skäggs skyddshelgon, Chuck Norris.

För en sådan tradition, för att inte säga manifestation, som slutspelsskägg fanns det givetvis en inneboende potential att växa. Nu förekommer skäggen i alla möjliga slutspel, idrotter och sammanhang. Hockeysupportrar världen över har av något slags sympati slutat att raka sig när deras lag går till slutspel. Studenter har sparat på löddret i perioden mellan sista föreläsningen och sluttentan. Och alltihop för vad några grabbar på den långa ön i New York gjorde för 30 år sedan?

Nja, det är ju helt i sin ordning att vara patriot i dessa slutspelstider så låt oss sluta med att påminna om att det en gång i tiden fanns en svensk tennisspelare som hette Björn Borg och som slutade raka sig fyra dagar innan Grand Slam-turneringen i Wimbledon började.