I fjol stod en väldig dansk vid namn Fredrik Andersen i Frölundas mål.

– Han var kanske bäst i hela serien och räddade många poäng åt oss då. Men det var då, säger Lechtaler.

I år är målvaktsituationen en annan. Julius Hudacek har gjort ett par riktigt bra matcher – inte fler. Patrick Galbraith fick sin tredje chans i går – och inledde med att släppa in en väldigt enkel puck.

Skapar det otrygghet för utespelarna när de inte riktigt kan lita på sin målvakt?

– Det handlar ju inte bara om vem som står i mål, och i dag gjorde det absolut inte det. Det här var snarare en fullständig kollektiv kollaps, svarar Lechtaler, och fortsätter:

– Det var för dåligt på alla händer och fötter. Vi gav bort tre poäng. Linköping behövde inte ens förta sig.

Frölunda gjorde en hygglig första period, men låg trots det under med 0–1 när isen skulle spolas – det var ju det där Mattias Weinhandl-skottet efter tre minuter som inte alls såg otagbart ut.

Sedan rasade allt.

– Det finns ingenting för oss att ta med oss från de två sista perioderna. Vi släppte pucken i fel lägen, spelade utan organisation därbak och hade ett naivt anfallsspel som hela tiden försatte oss i situationer där Linköping kunde kontra med en man mer, säger Christian Lechtaler.

Det blev 4–0, men det kunde ha blivit ännu mer. Varje gång backen Doug Lynch befann sig på isen (hans främsta merit innan han kom till Frölunda var två NHL-matcher för åtta år sedan) var det farligt värre.

– Ja, de skapade ju chanser hela tiden. Det fanns inget kroppsspråk, inget närkampsspel, ingenting hos våra spelare.

Ändå trodde Viktor Stålberg, inför sista perioden vid ställningen 0–3, att Frölunda skulle kunna göra som fotbollslandslaget häromdagen. Skillnaden var att Erik Hamréns spelare hade mod och energi. Frölundas killar hade inget av det.

Hur gärna skulle du vilja ha in Henrik Lundqvist i målet?

– Jag tänker inte så, utan nu har vi den trupp vi har, svarar Lechtaler.

Var ligger pucken nu i frågan?

– Ingen aning.

Personerna i Frölundas ledning lägger ju ut dimridåer, ljuger ena dagen, byter åsikt nästa – och har allt annat än en stringent, öppen och ärlig linje.

Men en sak är säker, och det behöver man inte vara Leif Boork för att förstå:

Henrik Lundqvist behövs.

Nu.