Zebastian Modins föräldrar Anette och Patrik är på plats på Paralympics för att följa sin son för tredje gången.
Efter silvret i sprinten blir det medaljfirande i Pyeongchang, precis som i Vancouver 2010 och i Sotji 2014.
När Zebastian hade avverkat tre långa intervjuer och äntligen nådde fram till sina föräldrar gav hans mamma Anette honom... några stötar i magen med en tom läskflaska.
- Vi har en sjuk son (lillebror Felix) där hemma på hotellet. I 40 graders feber. Så jag får inte röra honom (Zebastian). Annars hade jag nog varit lite mer närgången, säger hon.
TT: Hur jobbigt var det att inte få krama honom?
- Det var lite svårt i dag. Det var det.
Gjorde fel
Pappa Patrik började med att säga förlåt. Han fick sig en åthutning av sin son när han ville ha en bild efter prologen.
- Han går in i bubblan. Det var jag som gjorde fel. Det var en chansning och den gick inte hem. Poäng till honom, säger han.
Zebastian sade även några vackra ord om sina föräldrar:
- Mamma och pappa har hjälpt mig från att jag var liten och det jag har velat göra har jag fått göra. Under mina tuffa perioder har dom gått in och hjälpt mig i skymundan. När jag har hängt mot repen har dom kommit på något: "Om vi gör så här...". De har gjort saker utan att fråga mig och det har varit jättebra, säger silvermedaljören.
"Fick inte" sluta
För lite mer än två år sedan var Zebastian Modin nära att avsluta karriären. Han drabbades av skador och hade svårt att hitta guide.
Föräldrarna ville inte att han skulle sluta av fel orsaker.
- Vi ville att han skulle känna vad han ville göra. Att han skulle få sluta av rätt anledningar. Om man känner att man har gjort sitt och är klar med skidåkningen, då får man sluta. Men inte på grund av tråkiga saker, säger Anette.
