- Det är jäkligt att inte hinna med det man ska. Jag kom till en punkt där jag tänkte, antingen lägger jag ned handbollen eller jobbet. Jag valde att gå ned till deltid på jobbet. Det blir man inte rik på men man blir lycklig, säger hon.
Damjuniorerna tränar fyra till fem gånger i veckan med laget. Vissa spelare tränar också extra pass på handbollsgymnasiet. Och sedan återstår matcher på helger. Tjejerna tränar för att bli bäst och förväntningarna på träningarna är höga. Marie Ahlms krav är ställda därefter.
- Det är full satsning med den målsättning vi har och det är något vi är tydliga med. Tränar man inte alla passen får man inte vara med i träningsgruppen.
Utvecklar spelartalanger
Det är kvällsträning. Marie Ahlm står på mittplan och instruerar anfallsspel. Stundtals står hon med händerna i sidorna och studerar spelet för att i nästa ögonblick ta några steg framåt och höja rösten.
- Bestäm er inte för vad ni ska göra innan. Satsa ordentligt först.
Av spelarna i laget beskrivs hon som en tuff brud som vet var gränsen går. En engagerad tränare som begär mycket av tjejerna men inte är jobbigt bestämd. Just satsningen är en av de faktorer som sporrar henne och hennes make som tillsammans leder laget. Den leder i förlängningen till att de kan utveckla och förädla spelartalanger som sedan kan ta steget upp till eliten.
- Det är en skön känsla när vi släpper vidare spelare till elitserien eller U- och A-landslaget, säger Marie Ahlm.
Socialt kontaktnät
Den andra och minst lika viktiga förklaringen till varför de tycker det är värt att lägga ned så mycket tid på handbollen är den sociala trivseln med allt arbete runt idrotten.
Det sociala kontaktnätet innefattar allt från föräldrar till spelare i egna laget samt kontakter med andra tränare och klubbar som träffas genom matcher och olika läger. Ytterligare en aspekt av tränarrollen är av familjär karaktär.
Spelarna berättar att Marie Ahlm är som en extra mamma som de kan fråga om det mesta. Och det är inte bara prat. Närheten till laget och ett brinnande engagemang gör det ofrånkomligt att inte bli personligt och socialt engagerad i spelarna.
- Man känner ganska snart om det är något som inte stämmer med en spelare, säger Marie Ahlm.
Damjuniorerna har hon tränat i några år men laget innan dess hade hon följt sedan de var små. Då blev hennes roll som extramamma särskilt påtaglig.
- Då kunde en tjej ringa upp mig bara för att prata.
Handbollssnack kring matbordet
Handbollen är en livsstil och hemma hos familjen Ahlm snackas det mycket om just den varan. Familjelivet blir en aning speciellt men eftersom de tillbringar så mycket tid tillsammans genom handbollen trivs de.
Dessutom har de genom åren haft minst sagt otaliga timmar av kvalitetstid med sina barn. Deras två döttrar, Johanna 19 år och Pernilla 17 år, har spelat handboll från att de blev gamla nog att greppa en boll på Sävehofs handbollsskola. Det var så Marie Ahlms tränarkarriär började. Efter några år blev även hennes man indragen i verksamheten och sedan dess har det bara fortsatt.
- Vi trodde nog aldrig att vi skulle hålla på så här länge. Men vi hade aldrig lagt ner så mycket tid om vi inte hade haft egna barn i laget, säger Jonas Ahlm.
Tränar döttrarna
De har inte haft några problem med att träna sina egna döttrar.
- Om man tränar sina barn ska de antingen vara jäkligt bra eller jäkligt dåliga. Nu har de båda varit så duktiga att det aldrig har blivit några diskussioner, säger Marie Ahlm.
Johanna Ahlm blev nyligen uttagen till landslaget. Både Jonas och Marie Ahlm är före detta elitspelare men ingen av dem har gått någon tränarutbildning. Det är inget de känner att de saknar. Dessutom har de inte haft tid eftersom de lägger 20 timmar var i veckan på tränararbetet. I stället försöker de hämta in kunskap på annat håll.
- Vi pratar ofta med A-lagstränarna och försöker snappa upp så mycket vi kan på läger och genom att titta på mycket matcher, säger Marie Ahlm.
Det är inte bara tiden som de har problem med att få att räcka till.
- Det känns lite i ekonomin. Det privata får betala. Ibland undrar man man gör egentligen, säger hon.
- Men vi är inte tvingade att hålla på med det här. Vi gör det av egen fri vilja. Det är ett sätt att ge tillbaka lite till handbollen, framhåller Jonas Ahlm.
Sämre förutsättningar
Hur länge de ska fortsätta som tränare vet de inte. På senare tid har de känt att förutsättningarna för att kunna bedriva sin verksamhet har förändrats till det sämre. De är inne på att Sävehof kanske har blivit för stor som klubb. Det är helt enkelt för många lag sett till hur många hallar som finns att tillgå. Och då finns det ändå två stycken i Partille, Partillebohallen och Sävehofhallen.
Halltiderna har blivit ett gissel som så smått tär på deras tålamod och ork att fortsätta.
- Klubben gör vad den kan men halltiderna räcker inte till. Först har A-laget förtur på träningstider. Och de yngre lagen kan inte träna för sent på kvällen, säger hon.
Förflyttade träningar till exempelvis en sen fredagskväll är påfrestande.
- Till slut tar bränslet slut, säger Marie Ahlm.
Jonas Ahlm är inne på att det borde satsas mer pengar på idrottshallar eftersom det finns uppenbarligen ett behov. Speciellt eftersom det ger tillbaka så mycket till de ungdomar som blir engagerade av idrotten.
När intervjun avslutas gör sig tränarna redo att åka hem. Slutsnackat om handboll för dagen? Nej, långtifrån.
- Nu ska vi åka hem och få rapporter om Sävehofs match borta mot Irsta, säger Jonas Ahlm som är extra intresserad av dottern Johannas prestation.
