Det är ett litet mirakel vi bevittnar, jag tycker faktiskt det. Att omkring 50 000 personer i helgen vallfärdar till den lilla västgötska staden Ulricehamn för att titta på världens främsta skidåkare är årets svenska idrottshändelse – och det visar att hårt arbete, envishet och mod lönar sig.
Att man inte behöver vara störst för att vara bäst är också en skön påminnelse i dessa tider av centralisering. Ulricehamn tävlade mot Piteå, Umeå och Östersund när det stod klart att Sverige skulle få en världscuptävling till. Det är inte heller några jättestäder, men ändå betydligt större än ”Uschlehamn”, och dessutom betydligt kändare som skidorter.
Men bland stadens 10 000 invånarna fanns det människor som ville göra något speciellt, människor som älskar sin hembygd, sin idrott och som gärna visar upp sin gömda skatt för resten av världen. Snacka om att våga, snacka om att vinna.
Jag försökte komma på vad jag själv förknippar Ulricehamn med, men kom inte riktigt på något. Pia Sundhage, såklart. Och någon slags textilverksamhet? Nej, det tog stopp snabbt, det medger jag. Men om helgens evenemang går som planerat så kommer staden att få arrangera fler världscuptävlingar kommande år. Då kommer Ulricehamn att bli ett namn bland de andra skidorterna och alla som gillar vintersport kommer att nicka igenkännande när staden nämns. Oavsett om man är i Göteborg, Zürich eller Torino.
Det är därför inte svårt att förstå det jublande kommunalrådet i texten här intill. Han är socialdemokrat, men jag är ganska övertygad om att glädjen hade varit lika stor oavsett vilken partifärg han bekänt sig till. För det kommunen – men framför allt föreningen Ulricehamns IF – lyckats med är precis vad alla kommunalråd i Sverige drömmer om. Förutom de 50 000 åskådarna på plats kommer 150 miljoner människor att kunna följa dem på tv. Det är otroliga siffror vi talar om. Det är en PR-dröm.
Jag gjorde en sökning på kommunslogans och hittade ett antal mer eller mindre krystade varianter. Allt från Kils ordvitsiga ”på rätt spår” till Piteås lätt filosofiska ”Det är hit man kommer när man kommer hem” och Malungs osannolikt klumpiga formulering ”Malungs kommun, 41 kvadratkilometer med utveckling”.
Det är inte lätt det där, och Ulricehamn har ingen officiell slogan alls, läser jag. Kanske har man själva haft svårt att hitta något unikt och "säljande" med sin lilla stad.
Det lär bli lättare nu.
