Det blir smärtsamt tydligt när man jämför med AIK, som ihop med Blåvitt, Norrköping och Malmö FF är de fem senaste säsongerna främsta allsvenska klubbar. När saker går i stå och det blåser emot (vilket det sannerligen gjorde mot AIK) krävs att någon tar taktpinnen, ryter i och med handling visar vilket nästa steg är.
Den spelaren finns inte i IFK Göteborg just nu.
Jag gillar att sätta saker i perspektiv och funderar efter insatsen mot AIK om jag sett en sämre upplaga av IFK Göteborg?
Alla andra år hade tränaren hängt löst, sportchefen sagt upp sig och spelarna bett om ursäkt. 2018 är inte som andra år. När IFK Göteborg uppträdde som ett pojklag kunde AIK promenera runt med bollen, ostört och utan press från IFK där misstagen var tillbaka.
Markeringen från Emil Salomonsson vid 0-1? Pressen på Sebastian Larsson vid framspelningen? Initiativen för att söka kvittering?
LÄS MER:Så bra var de blåvita spelarna mot AIK
AIK:s klack häcklade
Låt gå för att AIK går för guld, men IFK spelar mig veterligen för kontrakt och heder. Sådant brukar också ha betydelse, att lag som hänger löst knyter näven, höjer sig av hårt kämpande hemmafans, tar en extra löpning och tror på vad de gör.
Inte tvärtom.
IFK Göteborg i september 2018 är en sorglig historia, en klubb som inte tål jämförelser med förr, som ber om tålamod och bjuder väldigt lite tillbaka.
Jag har länge försökt se positivt på den här säsongen, det som nu framstår som ett experiment utan riktning.
Mats Gren, som är på scoutingresa i USA, skall vara glad att han slapp se eländet.
LÄS MER:Söder skadad – kan missa mötet med Hammarby
Jag kräver inte mycket, supportrarna har sänkt förväntningarna, men det här …
”Superettan, här kommer Blåvitt” sjöng AIK:s klack, och vad som tidigare framstått som en nidvisa och ett sätt att häckla motståndarsupportrar känns plötsligt som ett möjligt hot, som en reell utveckling.
2002 gick IFK Göteborg på knäna och tränaren Stefan Lundin var ensam om att se ljusglimtarna under hösten. Avslut på mål i statistiken omvandlades till målchanser i eftersnacket. Senare ersatte Roger Gustafsson och platsen säkrades via ovisst kval.
Nu finns inte ens avsluten.
Det enda som påminner från det året är antalet intjänade poäng efter 23 omgångar.
Om vi vänder på steken och letar ljusglimtar är det Tom Amos.
Den unge målvakten fick dock ingen hjälp den här gången heller, Robin Söder inget som helst uträttat och den kollektiva insatsen var när vi sammanfattar platt som ett papper.
Hammarby nästa.
LÄS MER:Mardrömssviten fortsätter för Blåvitt
Före avspark påminde speakern Mikael Johansson om fornstora IFK-dagar då klubbens meste A-lagsspelare (609 matcher) Mikael Nilsson hyllades inför 50-årsfirandet på fredag. ”Det var aldrig aktuellt att flytta till någon skitklubb i Europa, vi spelade ju alltid i Champions League”, menade Nilsson.
Plus:
Kristoffer Olsson. Måste snart vara värd en chans i A-landslaget, kanske ihop med sina nye vapendragare i AIK, Sebastian Larsson. Vilken kontroll, vilket lugn, vilken spelfördelare.
Minus:
Fram till i går var IFK:s hemmasnitt mot AIK sedan Gamla Ullevi byggdes 14 285. Nu kom 12 104 och det är kanske inte så konstigt, men det kostar i slutändan.
