Ute efter revansch efter missade finalen

I fjol missade hon SM-finalen efter en svår knäskada i semifinalen. Nu är Elin Karlsson, 27, redo att gå in och ta revansch när Sävehof står redo för elfte raka finalen. – Det känns roligare, mer nervöst och mer exalterande att spela en final där det är så här ovisst, säger Karlsson.

ANNONS
|

I underläge 0-2 i matcher klev Sävehof in till den tredje semifinalen mot Skövde 2015.

Med kniven mot strupen hittade Partillelaget tillbaka till sin vanliga rytm och sprang tidigt i från gästerna. På väg mot en kassaskåpssäker seger tog Elin Karlsson bollen ut mot högerkanten.

Två Skövdespelare kastade sig över Karlsson vars knä veks när hon gick i golvet.

– Just när det hände så svartnade det för jag fick så ont. Som tur var fanns det läkare på plats så jag fick morfin.

– Jag låg kvar på bänken tills matchen var slut. Efter matchen gick vi ner och gjorde en undersökning och då konstaterade vår sjukgymnast (Elvir Rakovic) direkt att det var inre ledband och främre korsband. Då åkte vi in till sjukhuset direkt så att jag fick en ställning för benet.

ANNONS

Det var inte bara smärtan från knät som gjorde ont efter smällen.

– Jag minns kanske framför allt att jag blev otroligt ledsen. För jag kände direkt att allt gick sönder, säger Karlsson.

– De första dagarna var jag väldigt uppgiven. Jag kände att det nog var sista gången jag spelade handboll och jag försökte snabbt förlika mig med den tanken, vilket var jättesvårt för jag var helt knäckt.

Hur länge kände du att det var sista gången du spelat?

– Jag kommer inte ihåg exakt. Jag ville ju spela men inte om det skulle gå. Det var kanske tre dagar sedan började folk övertala mig om att det skulle gå bra och då började jag tro på det.

Efter att ha varit en av stöttepelarna i det Sävehof som defilerat igenom serien tvingades hon se den avslutande semin och SM-finalen från sidan.

– Jag var med sista semin och finalen. Det var skitjobbigt, jättejobbigt.

– Jag kände mig värdig guldet lika mycket som alla andra så det var lätt att fira. Själva firandet tyckte jag var bra.

– Men just att titta på matchen … jag tyckte det gick så bra just då och jag ville bidra med så mycket och så kunde man inte det, det var frustrerande.

ANNONS

I stället för att gå på sommarledighet efter att ha spelat SM-final la sig Elin Karlsson på operationsbordet.

– Jag väntade sex veckor till operation för då skulle det inre ledbandet läka ihop av sig själv och då gick jag runt med ställningen så att det inte kunde gå sönder mer.

– Det läkte ihop väldigt bra och allt var bra inför operationen och efter den så var läkaren nöjd. Då kände jag att: ”Fasen, det här går som det ska så det kanske inte är helt hopplöst ändå”.

– Så började man med sin rehab i små steg. Jag är sjukgymnast också så man visste om hela tiden vad det innebar. Och jag visste om hela tiden att ett korsband är jättemånga som kommer tillbaka ifrån.

Efter operation höll hon sig borta från handbollen.

– Så tog jag avstånd från handbollen i tre-fyra månader. Jag var knappt i hallen och pratade inte så mycket med handbollsfolk utan jag kände att jag ville ha distans för att hantera det.

– I stället så gick jag upp och jobbade 100 procent på mitt jobb i stället för 65 som jag jobbade innan, och som jag jobbar nu. Det passade jättebra. De behövde mer folk och jag kände att jag lika gärna kunde köra. Det behövde jag ekonomiskt också för att gå runt. Så det löste sig bra.

ANNONS

Hade du något annat vid sidan av jobbet att fokusera på i stället för handbollen?

– Jag gillar att vara hemma och snickra och greja och har hundra olika hobbyer: jag gillar att måla och sy. Så jag fick tid till massa saker som jag har saknat. Sedan uppskattade jag det kanske inte för jag vill egentligen spela handboll, men jag fick ändå känna på det där livet som man ibland saknar som idrottare.

– Då kände jag plötsligt att: ”Jaha, är det så här livet är utan handboll. Ja, men så ball är det kanske inte”, så det var bra att jag fick prova det för nu kan jag känna att jag inte är redo att sluta än. Utan jag vill bestämma själv när jag slutar. Och när jag väl gör det så har jag lite koll på hur livet kan se ut eftersom jag levt det ganska nyligen.

– Man tror säkert alltid att gräset är så mycket grönare på andra sidan.

En annan viktig faktor i kampen mot comebacken var att Elin Karlsson när hon skadade sig en gång för alla tagit steget in i startsjuan efter att ha flyttat från Heid till Sävehof 2012.

– Jag tror verkligen att det är en sak som gjort att det har varit mycket lättare att motivera sig att spela handboll igen och lägga ner jobbet. För det jag minns av handbollen är hur rolig den var när det gick som bäst.

ANNONS

– Jag älskade handboll när jag skadade mig. Då kände jag att jag måste hålla på med det så länge jag kan.

– Under den perioden så kände jag verkligen att handbollen var värd att satsa mycket på. Innan har jag varit lite fundersam på om jag skulle lägga av och satsa på något annat, men då var det verkligen att det var något att satsa på.

Drygt nio månader efter skadan gjorde Elin Karlsson comeback på planen igen.

– Först var det snack om att jag skulle göra min första match i Champions League. Men jag kände att det var bättre att spela mot Eslöv. Där spelade jag bara försvar och fick följa med lite upp i andrafaskontingar.

– Det var jättegött för jag gjorde ett mål och kände att jag ändå hängde med hyfsat och tyckte det var skitkul.

– Framför allt var det kul efteråt för jag gillar egentligen inte att man haussar upp saker och att folk har förväntningar på mig. Så när den matchen var gjord var det lite som att man spräckt nollan och att det bara var att köra.

Kände du någon rädsla inför din comeback?

– Nej, jag har inte varit så jätterädd för knät faktiskt. Jag har haft ett skydd på mig som gjort att jag känt mig jättetrygg. När jag tar av mig det kan jag bli lite halvfeg.

ANNONS

– Så jag har inte varit så rädd. Även om det ibland blixtrar till lite i huvudet och jag kan se att det händer igen i en situation och då blir jag alldeles kallsvettig, fast det går över ganska fort. I början var det ofta så att jag kunde stå på träningar och se framför mig hur jag pajade mitt knä igen i någon övning, men då får man bara skaka bort det.

– Det är säkert jättevanligt att man får tampas med sådana mentala grejer. Sedan vet jag att ju räddare jag är desto större är sannolikheten att skada sig så det är lika bra att bestämma sig. Ska jag spela handboll igen så måste jag gå all-in, annars skiter jag i det – lite så har jag väl tänkt.

Efter att ha smugit i gång står hon nu redo när Sävehof kliver in för sin elfte final i följd – den fjärde med Elin Karlsson i truppen.

Men trots att hon är tillbaka på planen har hon inte spelat sig i samma form som inför skadan.

– På ett sätt kändes det större förra året, för då hade jag själv varit med och bidragit mycket till att gå till final. I år har jag inte gjort det på samma sätt, utan jag har haft privilegiet att få vara i ett jäkligt bra lag och glida med in i en final.

ANNONS

– Så det är två olika typer av känslor. Samtidigt så ser jag väldigt mycket fram emot att spela den här finalen. Att få spela en final är hur kul som helst.

– Och det extra kul i år för de tidigare finalerna jag spelat har jag inte haft känslan att vad som helst kan hända. Tidigare år har man alltid haft en liten känsla av att vi kommer ro hem det. Men i år är det väldigt ovisst.

Hur känns det att inte vara riktigt lika stora favoriter som tidigare år?

– Jag tycker det känns roligare, mer nervöst och mer exalterande att spela en final där det är så här ovisst, säger hon men tillägger snabbt:

– Men jag tror vi kommer vinna.

ANNONS