Hon satt där på bänken hela matchen. Tina Flognman spelade inte en sekund i sin sista landskamp – men även om jag tycker att hon skulle ha fått en plats i rampljuset i den sista föreställningen så behövde vi inte se henne på planen för att veta vad hon har gjort och betytt för svensk handboll.
Tina Flognman var med i det leende landslaget 2001, då en åttondeplats i VM var en succé och handbollslandslaget blev älskat av hela den svenska tv-publiken. Elva år senare ska elva år yngre Linn Blohm ta över efter henne. Jessica Helleberg och Hanna Fogelström har redan tagit sig igenom den generationsväxling svensk handboll är inne i när de i EM ersatt Matilda Boson och Annika Wiel Fredén på kanterna. Och en sak är klar – en åttondeplats i ett mästerskap vinner inte längre några svenska hjärtan.
Den nya generationen spelare har större potential än den gamla – spelare som Helleberg och Fogelström är redan bättre på många delar än sina föregångare och det var skönt att de fick visa det mot Tjeckien (Fogelström var hundraprocentig med sju mål!). Nu gäller det att den nya generationen visar att de har lika mycket som den gamla av klassisk, gammal jävlar anamma. Att de visar att de är villiga att lägga ner samma jobb som Flognman med vänner gjort under elva år, framför allt sedan Ulf Schefvert tog över landslaget 2005 och som senare togs vidare under Per Johanssons ledning.
De har ett bättre utgångsläge, det gamla gardet har redan tagit dem en bit upp på stegen. Men där Flognman och gänget fått slita i år för varje millimeter av framgång, började en stor del av den här upplagan sin landslagskarriär på rosa moln med ett EM-silver. Livet känns ganska enkelt då.
Det är enkelt att säga att man vill bli som Norge – det är svårare att vara beredd att göra vad som krävs för att nå dit. Där har Klingvall och Stefan Lövgren sin största utmaning för framtiden – att bland dessa talanger hitta de spelare som är beredda att göra samma jobb som Tina Flognman.
