Sandskogen är ett naturskyddsområde i Ystads utkanter som utnyttjats för friluftsliv i över 150 år. Här blandas välbyggda trähus med torn och tinnar och mindre sommarvarianter inte långt från det stora brusande havet som sakta äter av den långa sandstranden.
Längst ut på fingertoppen av handen, som Plura uttrycker det, hit ska Kim Andersson och hans familj återvända när yrkeslivet som handbollsspelare i Europa tar slut.
Ystad är på sätt och vis redan hemma. I huset några hundra meter från strandpromenaden firade familjen både jul och nyår efter en höstsäsong i Kiel som nog får beskrivas som den bästa på ett bra tag.
Han har öst in mål och utsågs till månadens spelare i september. Handbollsspelet är på topp.
Ändå kan han faktiskt konstatera att han allt oftare längtar hem. Till en vardag där sonen Milo och dottern Tova får mer av hans uppmärksamhet och där det finns gott om tid för långa promenader med Baloo, en tre år gammal euroasier.
Efter EM i Österrike 2010, då Sverige inte vann en match, sa två meter Andersson att nu fick det vara nog. Nu räcker det. Han hade tröttnat på kritiken att han sköt för lite, sköt för mycket, att han inte gjorde tillräckligt med mål.
–När jag såg på tv att han skulle tänka över sin landslagsframtid, tänkte jag bara va?! Har aldrig hört nåt sånt, han var ju knäckt. Men Kim tar åt sig mycket mer av kritik än han vill få det att verka som, säger Sandra, Kims fru.
Kim Andersson spelar i ett av världens bästa klubblag, har utsetts till Sveriges bästa handbollsspelare två gånger och har under större delen av 2000-talet varit en bärande vägg i landslagsbygget. Inte bara för sitt skytte, utan också med sina öppnande passningar och spelsinne.
Som om det spelade någon roll när kritiken stod honom så långt upp han kan visa.
–Men det är ju som man är som person. Det spelar ju ingen roll vad jag säger, jag säger alltid att han är bäst, och det vet han.
Det dröjde inte länge innan Kim Andersson ändrade sig.
I april samma år klappade högerknäet ihop. En operation tvingade Kim Andersson att hålla sig borta från handboll i nio månader. Kanske det bästa som hänt honom.
–Tiden som proffs hade gått väldigt fort. Men det har varit slitsamt för kroppen, brutit ner mig mer och mer under årens gång. Jag ska inte klaga, jag har ett fantastiskt jobb, jag älskar det jag gör. Men någonstans var det inte lika kul längre.
Med skadan kom suget tillbaka, en ny tändning.
Sandra fyller i:
–Fast jag ser det mer som före och efter barnen, men det är samma tidpunkt.
Kim nickar:
–Så är det, det var inte långt mellan Milo och min skada. Jag kände att det fanns viktigare saker än handboll. Det är viktigt för mig med Sandra och barnen, handbollen är fortfarande bara ett jobb.
Kim Andersson och Sandra hade under en längre tid försökt skaffa barn men inte lyckats. I stället blev det en hund. Inte långt därefter fungerade plötsligt allt det som inte fungerat tidigare och Milo anslöt till familjen.
Under de nio månader Kim Andersson tränade upp sig och läkte ett sargat knä njöt han av livet.
–Redan då tänkte jag på att inte ta handbollen på blodigt allvar, det finns annat. Handbollen är en grej du gör i ditt liv, men det är inte allt och det avgör inte ditt liv.
Jag är ändå förbryllad över att du, med alla dina framgångar, lackade ihop så efter EM i Österrike. Har det med självförtroende att göra?
–Jag är inte mycket för mentalt hokus pokus, men jag har insett att en osanning som sägs väldigt många gånger blir till en sanning i ditt eget huvud. Om någon säger att du är väldigt dålig tror du på det. Det lättaste var att säga att jag skiter i det.
Fast det var ju inte så lätt. Kim Andersson valde en gång handboll för att det är roligare att idrotta med andra, att göra något tillsammans och den sociala samvaron är svår att vara utan.
Han kom tillbaka lagom till hemma-VM. En turnering som på sätt och vis kändes som upprättelse, kanske inte bara för Kim Andersson, utan för hela svenska landslaget.
För den svenska högernian slutade turneringen med en bruten tumme. Nu känner han för första gången på väldigt länge att han kommer förberedd och vältränad till ett mästerskap.
Även om han fick ett lite bakslag i oktober.
–Jag fick en liten dipp i höstas i när jag insåg att knäet egentligen inte är bättre. Ett negativt besked och jag spelade lite sämre. Det har varit lite upp och ner.
Mest upp. Förhoppningsvis hänger form och lust med till Serbien och EM. Semifinal är målsättningen.
Efter ett eventuellt OS funderar Andersson från Kävlinge att lägga undan landslagströjan för gott. Inte av ilska, utan för att han saknar sin familj de långa veckorna han är borta.
Nog svider det lite i den långa kroppen att det – ännu – inte finns en EM- eller VM-medalj på prishyllan.
Han nämner klubbkompisen, fransmannen Daniel Narcisse, som vunnit precis allt, inte bara en gång.
–Och jag har bara vunnit Champions League. Jag glömmer ibland att jag ändå har en hygglig cv.
Bengan boys andar svävar tungt och krävande över dagens handbollsgeneration.
Född: 21 augusti 1982 i Kävlinge, Skåne.
Familj: Gift med Sandra, barnen Milo, 2 och Tova, fyra månader. Plus hunden Baloo.
Längd och vikt: 200 cm och 98 kilo.
Klubbar: Kävlinge HK, Ystads IF (1998-2001), IK Sävehof (01-05), THW Kiel (05- ?)
Landskamper: 183. Debuterade 2001 mot Grekland.
Meriter: Två vinster i Champions League, tysk mästare fem gånger, svensk mästare två gånger. Var med i EM:s All star team 2008. Fyra på VM 2011 och femma på EM 2008.
Läser: Inte så ofta. Har bara avslutat en bok, da Vinci-koden. Ser hellre filmer.
Ser på: Allt med CSI.
Bästa filmer: Den gröna milen och Sagan om ringen.
EM:
- Topp fyra. Vi har ju tappat några viktiga spelare som Oscar Carlén och Jonas Källman.
EM-motståndaren Tyskland:
med klubbkompisarna Christian Sprenger och Dominik Klein:
- Vet inte riktigt var vi har Tyskland, många nya unga spelare som inte spelat så bra under förberedelserna.
EM-motståndaren Tjeckien:
med Kiel-kompisarna Filip Jícha och Daniel Kubeš:
- De är definitivt underskattade. Tjeckerna själva säger att de en bra dag kan slå vem som helst. Men tyvärr för deras del har de inte lika många bra dagar som dåliga dagar.
Rumskompisen Tobias Karlsson:
- Första gången försökte jag visa vem som var chef men han bröt ner mig och jag fick sy två stygn. Det är viktigt att kemin fungerar. Vi trivs ihop. Jag skulle inte klara av att bo själv, hade varit en pina.
Sävehof:
- Vi trivdes jättebra i Partille och har fortfarande bra kontakt med Abbe. Det var från början självklart att flytta tillbaka. Sen gick tiden och sen vi fick barn insåg vi hur skönt med det var med hjälp från släkt och vänner. Sandras familj finns i Ystad.
Bästa tränaren:
- Zvonimir ”Noka” Serdarušiæ som jag hade i Kiel.
Rustan Lundbäck
tränare i Sävehof:
- Han blev sur när jag satte honom som trea bland mina tränare en gång. Nu får han bli tvåa. Vi har lite kontakt, han skickar syrliga sms ibland. Han skulle ju vara nån mentor och bollplank i Lugi. Då skickade han: Nu när Lugi har världens bästa mentor kanske Lugi kan bli intressant när du flyttar hem.
Att ta med en grej till en öde ö:
- Räknas familjen som grej? Inte, okej, en 300 gram hamburgare från Österportskiosken i Ystad.
Hustrun Sandra:
- Vi träffades en vecka innan jag flyttade från Ystad till Partille. Fast hon aldrig spelat handboll själv är hon väldigt kunnig. Lyssnar hellre på henne än många andra.
Lagidrott och vänner för livet:
- Jag är världens sämsta på att hålla kontakt. Lovade ju Karabatic att vi skulle hålla kontakt när han flyttade till Montpellier, å andra sidan är han likadan. Sandra skäller ju ut mig för att jag är dålig att hålla kontakt med andra, ska vi inte ha några vänner när vi flyttar hem?
