Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    "Blev ett jäkla snack"

    Han satte frikastet som blev fröet till Sveriges storhetstid i handboll och han var lagkapten i succélaget som tog VM-guld 1990.

    Nu hjälper ledarskapskonsulten Björn Jilsén det svenska landslaget att bli redo för hemma-VM.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Resultattavlan visade 25–25 och det var sekunder kvar av matchen som skulle avgöra vem som blev OS-femma. En vinst mot Spanien skulle innebära att Sverige slapp kvala till VM två år senare, ett kval som skulle innehålla de allra bästa lagen eftersom Sovjetunionen och flera andra lag bojkottade OS i Los Angeles 1984.

    Björn Jilsén fick bollen men blev fastlåst av den spanske försvararen och tiden gick ut. Domarna blåste frikast och Sverige fick en sista chans att avgöra. Björn Jilsén sprang ut till förbundskapten Roger Ragge Carlsson på bänken och bad om att få ta frikastet.

    ”Den här sätter jag”, lovade han. Men Ragge var förbannad för att Jilsén fastnat i slutsekunderna och skickade i stället fram Peter Olofsson. Efter påtryckningar från Björns lillebror Pär och målvakten Mats Olsson blev det ändå Björn Jilsén som klev fram framför den spanska muren.

    – Jag spelade i Spanien då och strax före OS mötte vi Atlético Madrid och jag satte ett frikast i slutet genom att vika mig förbi muren. Jag vet inte om de tänkte på det frikastet, men två spanjorer vek sig för att täcka och jag sköt i höfthöjd mellan försvararna, säger Björn Jilsén.

    Målet blev starten på en framgångssaga utan dess like för det svenska landslaget. I VM två år senare spelade Sverige bronsmatch och i OS 1988 blev Sverige femma. Sedan kom VM i Tjeckoslovakien 1990 – turneringen som skulle bli en definition av ordet barriärbrytare.

    Efter att ha överraskat alla under en vecka stod Sverige ensam kvar i turneringen tillsammans med finalmotståndaren Sovjetunionen – laget som inte hade förlorat en match på två år och tre månader. Inför VM-finalen samlade förbundskapten Bengt Johansson sitt lag och frågade:

    ”Vilka tror att vi vinner?”

    Björn Jilsén minns tillbaka:

    – Jag och någon till räckte inte upp handen. När jag, som var kapten, inte trodde att vi skulle vinna, då blev det ett jävla snack. Jag var jätteupprörd. ”Fan vad ni snackar skit, ingen tror egentligen att vi vinner!”, sa jag. Det är så jävla enkelt att vara nöjd. Silver var okej. Det blev världens diskussion, men det är frigörande att någon säger som det är – då kan du faktiskt göra något åt det. Och min tes var ju helt fel. Jag gapade på om att det här är enda gången vi kommer att spela en final – sedan skulle Sverige spela varje final i ett decennium …

    Sverige vann mot Sovjetunionen med 27–23 och blev världsmästare för första gången på 32 år. Men för Björn Jilsén blev det inga fler finaler, då veteranen i guldlaget valde att sluta. Några år efter att han slutat spela blev han tränare i Bundesligalaget Wallau-Massenheim. I ett land där den hierarkiska ledarstilen höll monopol fick Jilsén chansen att testa sin demokratiska ledarstil i en ganska fientlig miljö.

    I dag arbetar Björn Jilsén som managementkonsult mot industriföretag som Volvo och ABB. Han har tränat alla sina fyra barns handbollslag och den 15-årige sonen spelar fortfarande med pappa som tränare i Aranäs. Men att gå samma tränarbana som många av kamraterna från VM 90-laget är inte aktuellt.

    – Det lockar mig inte. Handbollen var en jätteviktig del av mitt liv – men man kan väl få vara färdig med det?

    Men helt har Jilsén inte släppt elithandbollen. När Ingemar Linnéll avgick efter OS-kvalet 2008 satt Björn Jilsén med i den landslagskommitté som lyfte fram den nya förbundskaptensduon Staffan Olsson och Ola Lindgren. Sedan de tog över har de använt Björn i samband med landslagssamlingar för att hjälpa gruppen att hitta en gemensam väg till framgång.

    – Det handlar om att bestämma sig tillsammans, att de beskriver vad de ska göra och hur. Det är mycket lättare att engagera de som ska göra jobbet om alla är delaktiga och förstår. Det var en stor del när vi spelade, bilden av vad vi skulle göra var skittydlig.

    Han menar att det svenska landslaget har kommit en bra bit på väg i sin process, att de har en gemensam bild med sig hur det ska se ut på planen.

    – Det handlar om att vara proaktiv. Man vet ju innan matchen att det väldigt ofta är lika i slutet, då kan man bestämma det innan så alla vet – inte vad man ska göra men hur.

    Precis som han själv visste, då, mot Spanien i OS 1984.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.