Det är den tiden på året då allt är spännande, fyllt av möjligheter och där en assisterande tränare kan få ett hundratal göteborgare att lägga en förmiddag i Prioritet Serneke Arena.
I brist på spelarförvärv.
Det är Ferran Sibila som ska ta IFK Göteborgs akademitanke i mål, skicka analysunderlag till Barcelona och applicera sitt företags spanska Sundsvallsmodell på tidernas yngsta IFK-trupp.
Det kan gå hur bra som helst, det kan också sluta med att Soccer Services byter ut Ferran Sibila mot en annan instruktör mitt under brinnande säsong.
För att större klubbar så önskar.
Avtalet är skrivet med företaget, inte med Sibila himself. Det är något mer kostsamt än att anställa en individ som assisterande tränare, och ska enligt Blåvitts uträkningar i slutändan ge betydligt mer tillbaka.
Jag ser positivt på rekryteringen och fick ett gott intryck av 30-årige Sibila under en avspänd pratstund efter premiärträningen på Kviberg. Han har kontakter på transfermarknaden och kommer ta ansvar för lag- såväl som spelarmässig utveckling.
Mister rätten till hela summan
Det säger dock väldigt lite om slutresultatet. Det vi redan kan slå fast är att Poya Asbaghi fått en assisterande som delar hans fotbollssyn, en närmaste man som vill samma sak, en fotbollsman som är duktig på att utveckla unga.
Jag tror – utan att överdriva – att det är väldigt bra.
Även om IFK Göteborg på sätt och vis härmed släpper ifrån sig kontrollen och lejer ut en central ledarposition till ett företag.
Det går att jämföra med Blåvitts externa riskkapitalbolag som har Serneke som huvudägare.
IFK Göteborg har inte längre råd att värva ur befintlig budget och mister samtidigt rätten till hela försäljningssumman vid transfers.
Det har sina skäl och är inte en situation IFK Göteborg velat sätta sig i.
Det påminner i sin tur om Kamratgården. Bättre att äga, dyrare att hyra, men nödvändig.
Vi behöver dock inte längre tvivla på vilken typ av fotboll IFK Göteborg ämnar ägna sig åt under 2019. Det blir ännu mer bollinnehav, det i sig kommer ställa ännu större krav på dem som ska utföra det – och det någorlunda rimlig press.
19-åringar bör glimma
Jag har läst och själv skrivit om jämförelserna med 2007, då en hop ungdjur nosade en grupp landslagsmeritade veteraner i bakhasorna.
Det här är något helt annat.
Det här är en säsong där 19-åringar helst bör glimma och där en 17-åring ligger längst fram av alla.
Det här är inte texten där det ställs orimliga krav på ofärdig talang, det här en beskrivning av att det Benjamin Nygren gör på små ytor är tillräckligt bra för att Poya Asbaghi och Ferran Sibila ska ha lyckats göra en allsvensk startspelare av honom till april.
Plus:
August Erlingmark och Sebastian Ohlsson sprang idioten som bara spelare som förstår vikten av aldrig fuska, ens på försäsongen, gör.
Minus:
I januari finns bara möjligheter.